10/8/2012

Sur på min sambo

Jag förstår inte hur jag ska göra för att inte bli sur på min sambo. Jag kan bli sur på henne när hon kritiserar mig. Ett exempel är när jag gav henne 2 biljetter till en konsert när hon fyllde år. Hon blev glad när hon fick biljetten, men hon var tvungen att säga något negativt. Eftersom konserten var i Göteborg så sa hon då kan vi ju inte inte dricka öl. Hon fortsatte med att om du hade bokat konserten i Köpenhamn så hade vi ju kunnat festa.

Det kanske är en liten grej, men jag förstår inte varför hon inte bara kan bli glad och tacka för biljetten, jag kan ju inte byta biljetten.

Min fråga är hur ska jag göra för att inte ta åt mig och bli sur på henne. Jag skriker inte utan jag blir mer tyst och sur och muttrar sura saker. Det som är tråkigt är att min äldste flicka ser att jag blir sur. En annan fråga är varför gör min sambo så mot mig.


Jörn Aasmundsen svarar:

När jag läser din fråga, uppfattar jag att den egentligen består av tre delar; dels din sambos beteende, dels din egen reaktion på detta beteende samt din äldsta dotters upplevelse av din reaktion.

Om jag skall börja med det sista, så uppfattar jag av det du skriver att det är din dotter och inte ert gemensamma barn. Jag förstår av det du skriver att du givetvis är angelägen om att din surhet inte skall gå utöver din dotter. Omsorgen om din dotter i detta avseende kan samtidigt vara något som till och med förstärker reaktionen gentemot din sambo när du känner dig kritiserad. Det kan helt enkelt kännas svårt att regera på ett annat sätt av hänsyn till din dotter, att du hellre surar än skriker!

Samtidigt förstår jag ju av din fråga att du upplever din surhet som ett problem både i förhållande till dig själv och din omgivning. Med surhet följer ju gärna det som framgår av din fråga; en tystnad som inte är bekväm eller ett surt muttrande. Anledningen till att du blir sur beskriver du själv: du känner dig kritiserad av din sambo. Detta leder mig in på några funderingar som du skulle kunna tänka vidare på.

En av dessa är: I vilka situationer känner du dig kritiserad? Är det i vardagliga situationer (exempelvis kring hushållssysslor) eller händer det när du har gjort något extra (som i exemplet ovanför)?

Anledningen till att fundera på detta är att det första anknyter till hur man inrättar sitt liv tillsammans; finns det en tolerans för att ni gör saker på olika sätt eller finns det så att säga ”bara ett rätt”?

Den andra varianten (att göra något extra) handlar ju mer om vilka förväntningar man har som givare; att du i konsertexemplet har tänkt till, men att hon såg andra möjligheter som du sedan upplevde som kritiska bemärkningar.

Om din upplevelse av att känna dig kritiserad också finns med i ert vardagsliv, gör ju det att toleransen för hennes kommentarer blir mindre. Samtidigt kan jag av det du skriver fundera på om hon förstår hur du reagerar på det hon säger. Din tystnad och din surhet märker hon nog, men frågan är om hon är medveten om vad du reagerar på. När du inte beskriver hur det känns, blir det också svårt för henne att förändra sättet att vara på. Även om du känner dig kritiserad, är det inte alls säkert att hon förstår att du känner dig sårad.

Oavsett är det så att förändring börjar med en själv – det är bara du som kan välja att berätta hur det känns för dig när din sambo uttrycker sig som hon gör. Därför kan det vara bra att du i ett läge när du inte är upprörd eller sur helt enkelt säger att du vill prata med henne om hur du upplever situationen.

Om ni båda är beredda att lyssna på varandra, kommer du förhoppningsvis både kunna förklara hur du känner samt få veta hur det kommer sig att din sambo reagerar som hon gör. Detta visar att du är angelägen om relationen till din sambo samt att du inte vill att din reaktion skall gå utöver din dotter.

Jag önskar dig och er lycka till!

Vänlig hälsning,