10/12/2012

Min man är så oengagerad

Jag är gift sedan fem år. Min man har många goda sidor. Han är ansvarsfull, snäll, intelligent, pålitlig, arbetsam och han tar hand om hemmet och vår lille son.

Mitt problem är att han är så oengagerad i allt som rör att "skapa minnen" med sin familj. Han hittar sällan på något roligt, han och jag gör aldrig något ensamma tillsammans, han hittar aldrig på något med sonen utanför hemmet. Han går ut med sina kompisar några gånger i månaden så det är inte så att han alltid sitter hemma och tittar på TV. Ofta när jag pratar med honom svarar han knappt och om jag försöker hitta på något spontant säger han alltid att det inte går för han har planer men jag ser inga.

Jag har tagit upp detta med honom otaliga gånger, att vi ska hitta på mer saker tillsammans. Då kan det bli lite bättre ett tag, även om vi oftast bara går ut tillsammans till ett köpcentrum i några timmar, men det är ju något i alla fall. Jag får aldrig träffa hans kompisar, inte ens när de har familjesammanskomster, utan då går han själv.

Jag har också pratat om att jag har ett behov av att bli uppvaktad eller uppmärksammad ibland. Det behövs inget stort, men något! Om jag tar upp det blir han oftast arg och tycker att han gör så gott han kan och att det inte ligger i hans natur att vara romantisk. Jag har föreslagit parterapi, men han vägrar.

Jag hittar på saker med kompisar istället.

Jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag vill inte skiljas, för han har som sagt många goda sidor.


Jörn Aasmundsen svarar:

Du inleder med att beskriva egenskaper du uppskattar hos din man och jag förstår att du är angelägen om att ni skall ha det bra tillsammans. När jag läser din fråga, uppfattar jag av det du skriver att ni samtidigt viktar saker olika i er relation. Ett exempel på detta är det att skapa gemensamma minnen.

Du beskriver att din man är oengagerad i och med att han inte vill hitta på något roligt utanför hemmet, samtidigt som han ju inte verkar särskilt oengagerad när han är hemma! Detta leder mig till att tro att ni har olika idéer om vad det innebär att skapa minnen och vara tillsammans. För hans del kanske det räcker länge i det avseendet att just vara hemma tillsammans med dig och sonen.

Det framgår inte hur gammal er son är, men jag uppfattar ju att han inte är så stor. Hans behov handlar i så fall om den lilla världen, där det att bara vara tillsammans i många avseenden räcker länge utan att ni måste åka någonstans. Därför tror jag nog att detta mest handlar om ditt eget behov samt vad det att skapa gemensamma minnen handlar om för dig.

När jag läser det du skriver, är det vissa frågor som dyker upp. Den första handlar om hur det faktiskt känns när ni är hemma tillsammans. Jag förstår att det finns ett antal egenskaper som du tycker om hos din man, samtidigt som det på din beskrivning verkar som ni har svårt att prata om vissa saker som rör ert gemensamma liv. Jag får också bilden av att ni har gått in i ett kommunikationsmönster som förenklat innebär att du pratar, tar upp, påtalar – och kanske tjatar – om saker du önskar en ändring på, medan han blir tyst, arg och istället stänger dig ute från vissa delar av sitt – och ert – liv.

Oavsett uppfattar jag att detta får konsekvenser för hur bekräftade, bemötta eller älskade som kanske både du och han känner er. Om så är fallet, är det lätt att fastna i sina egna, negativa känslor istället för att intressera sig mer för hur det kommer sig att den andre gör på sitt sätt. Att du för din del fortsätter att påpeka att din man behöver hitta på mer saker utanför hemmet tillsammans med dig eller att han behöver uppvakta dig mer, det är något som förmodligen bara kommer att förstärka det att han håller dig utanför delar av sitt liv.

Själv blir jag därför mer nyfiken på hur det kommer sig att han behöver göra just det. Är det saker han vill ”freda” från dig eller tycker han att du blir för dominant i vissa avseenden? Jag förstår samtidigt att hans reaktion blir svår att förhålla sig till då han också stänger dörren för att ni gemensamt kan söka hjälp för att förändra er kommunikation. Tystnad är oavsett en väldigt kraftfull strategi som påtagligt försvårar det att hitta konstruktiva lösningar.

Det kan det vara svårt att bryta detta mönster på egen hand och baserat på det du beskriver, tror jag att några samtal på familjerådgivningsbyrån i den staden ni bor skulle vara nyttigt.

Jag vet inte vilket skäl din man har angett för att inte vilja gå, därför kan jag bara spekulera kring detta. Ibland kan man tycka att problemen inte är så stora, att man oavsett klarar av att lösa saker själv eller att man är orolig för att antingen inte bli förstådd eller hamna i någon form av underläge i relation till sin partner. Oavsett vad som gör att din man vägrar parterapi, har du givetvis möjlighet att gå själv för att reflektera kring din egen situation; om vem du valde en gång i tiden samt vilka idéer och förhoppningar du hade till det att ni bildade familj. Förhoppningsvis kan det hjälpa dig vidare i dina tankar.

Lycka till!