10/15/2012

Oro över föräldrars åldrande

Är en tjej i 35-års åldern med 2 små barn. Mina föräldrar börjar närma sig 75-års åldern, och fastän de är jätteaktiva pensionärer så har jag börjat tänka på och förstå att de inte kommer att finnas med mig i resten av mitt liv. Jag känner så stor oro över detta och lite panik. Tänker tillbaka på mitt liv när jag var liten och framtiden var oändlig.

De bor ca 30 mil bort från mig så de finns inte med i min vardag, så jag är inte "beroende" av dem på det sättet. Men de finns ju alltid där ett telefonsamtal bort. Jag är så orolig över hur de skall bli när de blir ännu äldre och framtiden är ännu mindre. Hur skall jag tackla detta? Hur skall jag bemöta dem? Mamma har börjat säga att "oj så gammal jag är" och sucka, så jag förstår att hon också tänker på detta. Men det är inget vi pratar om.

Har ni några tips på hur man skall klara av detta? Dels min egen sorgsenhet och ångest över livets gång, att mina kära föräldrar skall försvinna en dag, och dels mina föräldrars eventuella funderingar på det hela. Jag får ont i hela kroppen bara jag tänker på ämnet.

En stor skräck är att de skall bli sjuka eftersom vi bor så långt borta. Hur skall jag kunna klara det rent mentalt, att veta att de behöver mig fast jag bor så långt bort med egen familj och barn?


Jörn Aasmundsen svarar:

Du beskriver i din fråga ett existentiellt villkor i det att vara människa – att döden är en del av livet. När denna insikt verkligen tar tag i oss på ett djupare, känslomässigt plan, kan det innebära både oro och vemod över att livet har ett slut. När man är ung, finns inte dessa tankar – då är framtiden, som du själv beskriver, oändlig.

Jag uppfattar av det du skriver att du har och har haft en nära relation till dina föräldrar. Närhet i detta avseende handlar ju inte om avstånd i mil, men snarare att du har känt att ni har stått varandra nära. Att du nu börjar ta inöver dig att du någon gång kommer att förlora detta skapar naturligtvis känslor som dem du beskriver. Sagt på ett annat sätt: Den kärlek och närhet du känner i relation till dina föräldrar står ju i relation till de känslor som väcks av tanken på att de heller inte kommer att finnas i ditt liv för alltid.

Samtidigt är ju detta som nämnt en betingelse som vi alla lever under – att under vår livstid förlora någon som står oss nära. På något märkligt sätt går livet ändå vidare, där sorgen och saknaden efter någon närstående som gått bort efterhand viker undan för goda minnen och ny glädje. Fram till dess kan vi endast ta vara på varandra så gott vi kan. Samtidigt har dina föräldrar förmodligen erfarenheter som kan vara värdefulla för dig att ta del av då de ju har förlorat sina föräldrar.

Detta leder mig in på det som jag tror skulle hjälpa dig i det du känner: Prata med dem om hur du känner! Du skriver att du förstår att din mamma tänker på detta, men baserat på det exemplet du ger, skulle jag ändå hävda att det är en tolkning som enbart är en av flera möjliga tolkningar. Att konstatera att man är gammal kan vara just det – ett konstaterande. Det kan också handla om en slags ”mätthet” på livet, att hon faktiskt tycker att hon levt sitt liv (utan att hon för den del behöver vara trött på livet).

Om du kan prata med dina föräldrar om dina känslor och tankar i förhållande till deras åldrande, kommer du förmodligen att känna dig mindre ensam själv. Fråga dem om hur de ser på sitt eget åldrande, om hur de tänker om att du bor långt borta om de behöver hjälp och om hur de själva känner i förhållande till döden. Hur har det varit för dem att förlora människor som stått dem nära? Att veta hur de tänker och känner i förhållande till detta kommer att göra det lättare för er alla tre på flera plan, både känslomässigt och praktiskt

Avslutningsvis vill jag också skicka med dig följande: När du nu har kommit i kontakt med dessa känslor och det existentiella villkor som döden innebär, har du också fått möjligheter – möjligheter att komma än närmre dina föräldrar, att lära känna dig själv bättre – att helt enkelt växa som människa och fördjupa dina relationer. Det kommer att gynna både dina föräldrar, dig själv och dina barn.

Lycka till!