De vuxna sätter enorm press på mig
Jag är en kille på snart 15 år, jag kan lika gärna sitta i fängelse. Alla är på mig om hur lat jag är, mina lärare och mina föräldrar. Jag är inte lat, jag har jättestor press på mig att jag ska få bra betyg i skolan (minst B/vg+) enligt min morsa. Sen tävlingsdansar jag bugg och boogie woogie, jag hatar dans över allt annat! Men får inte sluta, så det lägger extra press och tar tid. Jag säger att skolan är skit, men då svarar morsan att livet är skit. Men varför ska man då leva!? Snälla, vad ska jag göra?
Jenny Klefbom svarar:
Att vuxna sätter sådan press på barn som du tycks vara utsatt för är inte okej. Däremot kanske det möjligen kan göra dig lite mer försonligt inställd att tänka på att de allra flesta föräldrar som gör såhär gör det med sina barns bästa för ögonen. Ibland gör de det också för att de själva har negativa erfarenheter, som de inte vill att barnen ska drabbas av. Kanske har de inte fått de möjligheter i livet som de skulle ha önskat av någon anledning. Kanske har de varit arbetslösa, inte kommit in på sin drömutbildning eller något annat.
I din mammas fall får jag allvarligare tankar. Hon har sagt till dig att ”livet är skit”. Det är inte så de flesta känner, och det är definitivt inte vad barn förtjänar att höra från vuxna. Tvärtom tror jag att de flesta människor upplever att livet har mycket fint att ge (även om det för alla finns sådant som är jobbigt – men som måste göras). Det är också väldigt viktigt att ungdomar får en positiv bild av livet, för att ha något att kämpa för. På det viset kan man säga att din mamma helt och hållet motverkar det hon vill med sina uttalanden; varför skulle du kämpa för bra betyg om livet ändå bara var skit? Eller som du själv så klokt skriver; varför lever vi överhuvudtaget om din mammas ord är sanning.
Man kan spekulera hit och dit över varför din mamma har sin hårda och pessimistiska inställning till livet i allmänhet, och till dina prestationer i synnerhet. Troligt är att hon själv inte mår så bra, om hon känner så som hon säger. Det verkar inte heller bättre än att hon tar ut sin besvikelse och bitterhet på dig, även om jag är ganska så säker på att hon inte menar det, eller ens förstår att det är det som sker.
Du är bara knappt 15 år gammal, men jag tror ändå att du behöver axla ett stort ansvar för ditt liv i nuläget. Helt enkelt för att de vuxna runt omkring dig inte gör det.
För det första finns det ingen anledning i världen att hålla på med en hobby som man hatar. Sluta alltså med dansen, som du ju ägnar dig åt bara för att andra vill det.
När det gäller skolan skulle jag föreslå att du börjar med ett samtal med till exempel din mentor, skolkuratorn eller kanske med någon på ungdomsmottagningen.
Det är två saker som du behöver ta upp med din mamma, och jag tänker att det kanske kan bli lite lättare att göra det om du först har pratat igenom saken med någon utomstående. Det ena gäller hur dina egna studiemål ser ut. I din ålder kan det vara vettigt att fundera över vilket gymnasieprogram du vill gå på, och sedan sätta betygsmålen utifrån det. Hur mycket stöd du sedan vill ha från din mamma när det gäller läxläsning, påminnelser eller annat behöver ni två prata igenom.
Du behöver förklara för din mamma vad du själv önskar ta ansvar för, och hon behöver förklara för dig om det är så att hon inte tycker att du klarar detta själv. Det andra, och allvarligare, gäller den pessimistiska livssyn som din mamma har. Hon behöver få veta och förstå att hennes negativa prat inte alls hjälper dig, utan snarare stjälper dig i dina ansträngningar.
Med vänlig hälsning,
