Hur kan min vän få till umgänget med barnen?

Hej, en nära vän till mig har inte träffat sina barn på 1 resp 2 år då modern hävdar att barnen inte vill.

Dock så ligger det en massa bakom som t.ex. att hon stämde honom för att hon ville ha ensam vårdnad och sa då även att hon inte ansåg att han skulle ha något umgänge med barnen. Men tack och lov så blev domen gemensam vårdnad och att umgänget skulle igång så fort som möjligt.

Dock så fungerar inte det, socialen där dom bor menar på att han måste bygga upp ett förtroende med barnen (han har under dessa år ringt/skrivit brev) och det anser dom ska göras i barnens hem med mamman närvarande. Men rätten anser att det ska vara ett neutralt ställe och att mamman inte ska närvara då hon inte är positivt inställd.

Kan ni ge något tips hur man ska kunna få till umgänget? Han har idag träffat barnen 4 ggr i deras hem och 2 av gångerna så har ena barnet dragit täcket över huvudet och den andra låst in sig på toan. ( För två år sedan så fungerade umgänget perfekt men det har alltid varit infekterat från moderns sida, hon har hela tiden sagt att barnen inte ska behöva åka till sin pappa om dom inte vill, barnen är idag 8 resp 10 år).

Det är hemskt när man ser hur barnen lider, alla vet att dom är i behov av båda sina föräldrar men hur ska man få en öppning?


Jenny Klefbom svarar:

Jag håller fullständigt med dig om att det är fruktansvärt att se barn bli offer i vuxnas konflikter. Det borde vara varje förälders absolut främsta mål att se till att barnen skyddas så mycket som möjligt från de vuxnas problem. Problemet är ju att föräldrar i en vårdnadstvist inte har samma uppfattning om vad som är bäst för barnen.

Det är alltid bäst för barn att ha en så god och nära kontakt som möjligt med båda sina föräldrar, förutsatt att båda föräldrarna är förmögna att ge sina barn omsorg. Det tror jag att de flesta håller med om. Däremot är det vanligt att en förälder är fullständigt övertygad om att den andra föräldern faktiskt har så mycket brister att det är skadligt för barnen att träffa henne eller honom. Och då blir ju förhindrandet av umgänget i deras ögon ett sätt att skydda barnen.

Man kan tycka att de flesta vuxna åtminstone skulle rätta sig efter myndigheter och domstolars beslut. Men när det handlar om så starka känslor som föräldraskapet väcker, så är man inte alltid beredd att följa vare sig lagar och regler eller ”expertråd”. Man litar helt enkelt mer på sina känslor än på någonting annat.

I ert fall kompliceras hela saken av att inte ens myndigheterna verkar dra åt samma håll. Medan socialtjänsten tycker att umgänget inledningsvis ska ske hemma hos mamman, tycker rätten att den ska ske på en neutral plats utan mamman närvarande. Det finns förstås goda argument för båda alternativen. Socialtjänsten har nog resonerat som så att barnen behöver få vara i en miljö som är van och trygg för dem då de återupptar umgänget med pappa, medan rätten har tänkt att föräldrarnas konflikt i sig innebär en så stor påfrestning att mammans närvaro inte utgör någon trygghet i det här fallet.

Jag är benägen att hålla med rätten i det här fallet. Din väns barn har sett tillräckligt av trätande vuxna. De har slitits fram och tillbaka i en dragkamp, och det är troligt att det helt enkelt blir för mycket att hantera för dem att befinna sig mitt i denna svåra lojalitetskonflikt. Det här sättet att tänka är också det vanligaste. Om socialtjänsten oroar sig över hur barnen tar det hela har de möjlighet att tillsätta en kontaktperson som är med under de inledande mötena med den förälder som barnen inte träffat på länge.

Det är därför vad jag föreslår din vän att ta upp som förslag till socialtjänsten. Han har ju nu träffat barnen på de villkor som de föreslagit 4 gånger, och man kan konstatera att det inte blivit så jättebra. Därför finns det kanske anledning att utarbeta en ny plan.

En annan sak jag vill föreslå, är att din vän beväpnar sig med en stor uthållighet. Det är naturligt att det tar ett bra tag innan barnen och han får tillbaka sin gamla relation. Men för att det ska gå så smidigt som möjligt är det jätteviktigt att han inte misströstar och tar åt sig personligen av barnens avvisande beteenden. Han måste stå på sig i vått och torrt och ha en positiv och lugn attityd till umgänget vad som än händer. För att orka det, och för att förstå vad det är barnen går igenom och varför de gör som de gör, kanske han själv behöver ha en stödkontakt under en period.

Med vänlig hälsning,