Jag är fruktansvärt förlossningsrädd!
Jag har växt upp med en förälder som är psykiskt sjuk (schizofreni), som bl.a. har gått runt med kniv hemma för att skydda mig mot människor som inte finns o.s.v. när jag var liten. Det har tagit otroligt lång tid för mig att komma dit jag är idag - att våga vistas på offentliga platser mm.
För mig är en vaginal förlossning otänkbar, att vara så utsatt/utlämnad och det känns helt enkelt väldigt otryggt för mig att kanske inte "vara med", veta vad som händer.
Det har alltid under min uppväxt varit viktigt att kunna försvara mig/kunna fly om något skulle inträffa och det kan jag ju inte göra om jag blir sårad/är utsatt vid en vaginal förlossning. Ett kejsarsnitt har jag däremot ingen rädsla för, det är en stor bukoperation men det går fortare att genomföra och känns mer kontrollerat, inte så utsatt.
Vad finns det för hjälp för mig att få? Jag har även läst på internet att "Om man har en ärftlighet för schizofreni kan man lättare få sjukdomen om man råkar ut för svårigheter i livet." + "Det är väl känt att obstetriska komplikationer eller komplikationer i samband förlossningen kan ge en ökad risk för att barnet senare utvecklar schizofreni".
Har du några råd/kan du hjälpa mig? Kan min bakgrund ha inverkan på om jag kan få kejsarsnitt?
Jenny Klefbom svarar:
Din fråga speglar den oro och ångest som du känner, inte minst genom att du tar upp många olika tankar och funderingar som uppenbarligen väckts av din graviditet, och som nu vävs in i varandra och späder på din oro. Jag ska därför försökta sortera lite grann i alla dina olika farhågor.
För att börja med din första fråga: Om du kan få planerat kejsarsnitt på grund av din förlossningsrädsla kan bara din läkare eller barnmorska avgöra. Det har med fler faktorer än rent psykiska att göra, och det krävs både personlig kontakt och ordentliga kartläggningar och undersökningar för att kunna fatta ett sådant beslut. Men visst händer det att kvinnor får planerade kejsarsnitt just på grund av förlossningsrädsla. Eftersom ett kejsarsnitt alltid är mer riskfyllt både för mor och barn än en vaginal förlossning, så kommer man säkert att i första hand undersöka om det finns andra behandlingsmetoder som kan minska din rädsla.
Med tanke på hur din rädsla ser ut, så tänker jag att den är i allra högsta grad behandlingsbar med psykoterapi.
Du beskriver hur du har vuxit upp med en förälder som har varit sjuk i psykossjukdom. Det innebär att din förälder gick helt och hållet på sina egna inre känslor och tankar i sin bedömning av världen, och inte förmådde ta in vare sig verkliga omständigheter eller rationella argument.
Har man levt i skuggan av en sådan fantasivärld så är det inte alls konstigt om man har blivit påverkad. För ditt sätt att resonera kring din egen rädsla har också starka irrationella inslag. Du skriver att du förknippar en vaginal förlossning med känslor av utsatthet och otrygghet, medan du inte har någon som helst rädsla över att genomgå ett kejsarsnitt. Verkligheten är, som jag redan nämnt, precis tvärtom. Det är kejsarsnittet som är det mest riskfyllda ingreppet. Både vad gäller fysiska och psykiska komplikationer. Både för barnet och för modern. Och både på kort och på lång sikt.
På det här viset kommer vi över till en annan av dina undringar, nämligen vad som utgör riskfaktorer för utvecklande av psykisk sjukdom. När det gäller detta så går forskningen ständigt framåt, och man vet mer idag än man gjorde för bara 10-20 år sedan. Men det innebär sannerligen inte att man vet allt; varför vissa av oss drabbas av psykisk sjukdom är fortfarande till viss del en gåta. Klart är i alla fall att psykisk sjukdom så gott som alltid har sin grund både i medfödda, ärftliga faktorer, och i den påverkan vi utsatts för under antingen fostertiden, barndomen eller som vuxna. Det vill säga miljöfaktorer.
Att just förlossningsskador skulle kunna vara en orsak bakom att man som vuxen utvecklar schizofreni är inte något jag har hört talas om tidigare. Men jag kan lugna dig med att när man talar om förlossningsskador så menar man inte sådana små komplikationer som kan uppstå under en vanlig förlossning. Det handlar då oftast om sådant som kan inträffa till följd av mycket för tidiga födslar, eller till följd av att man inte har haft tillgång till sjukvård. På svenska förlossningskliniker fattar man ju beslut om kejsarsnitt om man ser att det finns risker med vaginal förlossning och det är mycket sällan som barn utsätts för skador till följd av förlossningen.
Du skriver att det har tagit dig lång tid att komma dit där du befinner dig idag, och det förstår jag. Det är en mycket svår sak att växa upp med en förälder som är så sjuk som din förälder var. Men jag kan också se att det finns en del känslomässiga spår kvar hos dig av din barndom. När du nu ska bli förälder själv, så aktiveras de gamla känslorna, vilket är väldigt vanligt.
Att få barn är ju en stor omställning, och därmed också påfrestning, i alla människors liv. Jag tror därför att det vore bra för dig att ta itu med alla känslor och tankar i en psykoterapi. Dels förstås för att du själv ska kunna må bra, men också för att inte i onödan riskera att utsätta ditt kommande barn för alla de obefogade skräckkänslor, känslor av otrygghet eller ständiga oro som du själv led av att utsättas för som barn.
Börja med att prata med din barnmorska och se om hon kan hänvisa dig vidare vad gäller psykoterapeutisk hjälp.
Vänlig hälsning.
