10/16/2012

Ska jag tvinga med min tonåring utomlands?

För ett par år sedan träffade jag en man som bor utomlands, vi har turats om att resa till varandra så mycket vi har haft råd till. Min son 17 år har lite motsträvigt varit med ett par gånger, varav en längre period. Min son och jag har varit ensamma nästan hela livet och han har ganska mycket saknat manlig förebild, jag har ensam vårdnad. Min fästman och son kommer mycket bra överens.

Nu har vi fått möjligheten att bo i USA ett år men min son vill inte. Han kommer med massa anledningar till att vi inte ska åka och de växlar ibland, t.e.x. att han då måste gå ut gymnasiet ett år senare än sina nuvarande kompisar, kan tillägga att han ofta varit rädd att prova på nya saker under sin uppväxt.

Ska jag fatta det beslutet själv om vi ska resa oavsett vad han tycker? Många i vår omgivning tycker det är självklart att vi ska göra det men min son har aldrig känt någon dragning till det landet och jag vill åka för då får jag ju träffa mannen jag älskar. Ekonomiskt är det stor skillnad om fästmannen skulle komma hit ett tag.


Jenny Klefbom svarar:

Jag ser av det du skriver att du har resonerat fram och tillbaka med dig själv kring denna fråga, och att du då har försökt att lägga pussel med en mängd olika aspekter av saken. Jag vill därför börja med att ta upp några av de omständigheter som du nämner.

Du säger att din son har saknat manlig förebild under sin uppväxt, och då undrar jag genast vad det är för föreställningar du har, eller tecken som du har tolkat, som ligger bakom denna din tro. Har sonen själv uttryckt att han skulle ha velat ha en man i familjen? Och i så fall, är du säker på att det är just en man, vilken som helst, som sonen har saknat? Eller kan det snarare vara så att han har haft en längtan efter en specifik man, nämligen sin pappa?

Många ensamma föräldrar skuldbelägger sig själva (trots att forskningen visar att det inte alls krävs en pappa och en mamma för att ett uppväxande barn ska må bra och utvecklas positivt). Kan det vara sådana känslor av otillräcklighet hos dig, som ligger bakom det du tolkat som en brist i din sons uppväxt?

Eller har du kanske läst någonstans om att barn behöver en förälder av samma kön för att utveckla sin fulla potential som man/kvinna? I så fall kan jag lugna dig med att detta är gamla teorier som inte alls har visat sig stämma. I själva verket är det så att könet på barns vårdnadshavare inte spelar någon roll. Det är i stället den kärlek och omsorg som vårdnadshavaren kan erbjuda som är avgörande för den känslomässiga utvecklingen.

Sen träffar ju de flesta barn i Sverige många andra vuxna än bara föräldern/föräldrarna. Det är lärare, fritidsledare, tränare, grannar, kompisars föräldrar, släktingar och vänner till familjen. Det brukar inte vara svårt för barn att finna de förebilder de behöver, just där och då, under olika utvecklingsfaser.

En annan omständighet du tar upp är att din son alltid har varit rädd för att prova på nya saker. Jag kan inte veta om det är så att denna rädsla har varit så pass stark att man får betrakta den som ett problem; att den hämmar honom i livet. Eller om det mer är frågan om att han är en person med en försiktig läggning. Eller en person som trivs med rutiner och det liv han är van vid. Att vara sådan behöver ju inte vara något problem: Vi är alla olika.

För att kunna bedöma hur denna läggning påverkar hans beslut att inte vilja följa dig till USA behöver du alltså ställa dig två frågor: 1. Är hans rädsla så pass stor att den alltid har handikappat honom, eller tror du att han själv trivs med sitt sätt att vara? 2. Om du tänker att rädslan faktiskt är ett problem; tror du att han innerst inne gör det också, och att han skulle vilja ändra sig – om han bara vågade?

Om svaret är att han nog är ganska nöjd, och inte vill ändra på något, så är det något du måste respektera. Det varken går, eller är önskvärt, att försöka ändra på andra människors innersta önskningar eller personlighetsdrag.

Nu över till din kärnfråga, om det är lämpligt att tvinga med sonen till USA i ett år mot hans vilja. Din son är 17 år gammal, och står därmed på tröskeln till sitt vuxenblivande. Om ett år, eller kanske ännu tidigare (beroende på när han fyller år) har du ingen som helst makt att tvinga honom till någonting.

Det brukar vara djupt olyckligt att utnyttja denna sista flämtande låga av föräldramakt till att köra över sitt barns starka vilja. Det man åstadkommer är konflikter och fientliga känslor i ett skede när er relation just ska gå över till att bygga på ömsesidighet och förtroende från att ha byggt mer på beroende. Det är ingen bra start på er livslånga vuxenrelation.

Du tar också upp att sonens skäl till att inte vilja följa med dig växlar, som om det vore ett tecken på att han bara kommer med olika förevändningar. Men faktum är att jag själv kan komma på väldigt många olika anledningar för en 17-åring att inte vilja bryta upp ifrån hela sitt liv för någon annans skull.

Det låter nu som att jag avråder dig från att åka, men det är egentligen inte så jag tänker. Vad jag däremot tror är helt avgörande är att du och sonen pratar mycket mer med varandra om era olika motiv, drömmar, behov och planer. Du behöver lyssna på honom och ta in det han säger på allvar. Och han behöver få en förståelse för var du befinner dig i livet.

Vidare tror jag att det vore bra om ni tillsammans kunde hitta olika förslag till kompromisser. Kanske blir han mer benägen att prova på detta om han känner att det finns utvägar om det verkligen inte skulle kännas bra. Och kanske kan det finnas möjlighet för honom att bo kvar i Sverige utan dig, inackorderad hos någon, så att ni båda kan få leva det liv ni vill.

I slutänden är det du som är förälder, och har ansvar för din sons liv. Jag förstår din starka önskan om att förenas med den du är kär i, men varken detta, eller olika ekonomiska överväganden, får komma före ditt barns väl och ve, om det är det som står på spel.

Vänlig hälsning,