Bröllopsångest - vill jag leva med honom eller inte?
Jag har varit tillsammans med min fästman i snart 3 år och vi planerar bröllop i slutet av sommaren vilket känns fantastiskt roligt. Det är mitt första förhållande (jag är 26). Det som förvirrar mig är att jag känner mig så schizofren i mina tankar.
Periodvis så känns allt underbart och jag vill hela tiden tala om för honom hur mycket jag älskar honom, hur mycket jag ser fram emot ett liv med honom osv. Jag vill vara nära honom fysiskt och vill göra saker tillsammans. Men så vänder det plötsligt. Det kan räcka med att han låter lite kort och irriterad om jag ringer honom och då känner jag direkt att jag tvivlar på om jag vill vara med honom. Jag vill då inte va nära honom och blir väldigt kort mot honom. Han blir då ofta än mer kärleksfull mot mig och säger ofta hur mycket han älskar mig.
Jag tänker relativt ofta att jag kanske borde bryta med honom. Mycket för att jag inte känner igen mig själv i vårt förhållande. Har ibland "hoppats" att han ska göra något som ger mig en legitim anledning att bryta med honom. Samtidigt känner jag ju att det inte är detta jag vill, för då hade jag väl redan gjort det?
Vi har haft lite problem med att han är väldigt "kärvänlig" mot andra kvinnor. Han är väldigt social och charmig och det är precis så jag egentligen vill ha honom. Jag litar på att han aldrig skulle bedra mig fysiskt men kanske inte psykiskt.
Jag älskar honom och det jag helst vill är att känna mig trygg och att allt ska kännas bra, för vi har det ofta väldigt bra.
Anna Karlstedt svarar:
Ambivalens är vanligt när man fattar stora beslut. I bröllopssammanhang pratar man ofta om ”kalla fötter” och det är klart att det finns en bakgrund till uttrycket. Det är således inte konstigt att granska och värdera sin relation och sin partner inför ett stundande bröllop.
Man kan självfallet ha olika syn på hur viktig själva bröllopshandlingen är för relationen och se olika allvarligt på de löften som ceremonin innehåller. Men för många är önskan att känna sig fullkomligt säker och lycklig på sin bröllopsdag stark. Det är då inte konstigt att eventuell ambivalens också kan väcka skuldkänslor och ångest.
Ett vanligt relationsproblem är att man har svårt att ”våga” bli förälskad och fullt ut satsa på en relation. Att älska någon och att vilja leva sitt liv tillsammans med honom/henne är en härlig känsla men många kan också uppleva kontrollförlust, tyngande ansvarkänsla och inte minst en rädsla för att bli sårad. Du nämner inget sådant i ditt brev men jag kan inte låta bli att undra om det kan vara en komponent i din ambivalens, särskilt då du beskriver dina reaktioner då din partner låter lite kort m.m.
Ingen är perfekt och i relationer krävs alltid kompromisser och en viss acceptans för varandras olikheter avseende behov och önskemål om hur det skall vara. Det man måste ta ställning till är om olikheterna, eller de ”skavanker” ens partner uppvisar, ändå går att förhålla sig till och leva med. Du skriver t.ex. att din sambo är väldigt social och kärvänlig. Det är sannolikt något som han kommer att fortsätta vara, kan du leva med det? En del har inga problem med det, för andra leder det till svartsjuka, bristande tillit och konflikter. Kan ni i så fall tala om det och försöka hitta någon lösning som kan fungera för er båda?
Det är svårt att ge några konkreta råd utifrån ditt brev, kanske måste du helt enkelt tillåta dig att ”tänka färdigt”. Hur frekventa är dina tankar på ”möjliga utvägar”? Har de kommit i samband med bröllopsplanerna, eller fanns de innan? Ibland händer det faktiskt att par går i konsulterande parsamtal inför sitt bröllop. Det kan låta märkligt men är ofta mycket fruktbart eftersom det ger möjligheter att tydligt formulera en gemensam plattform för äktenskapet, identifiera svaga punkter i relationen och resonera om hur dessa ska hanteras – kanske något att överväga.
Lycka till!
Hälsningar
