6/11/2009

Har min dotter en ätstörning?

Jag har en dotter på 17 år som jag oroar mig mycket för. Hon har alltid varit väldigt duktig och högpresterande, och jag har haft anledning att vara stolt över henne i många olika sammanhang. Men på senare tid är det som att hon har tappat livslusten. Hon har en bästa kompis som hon umgås en del med, men på helgkvällarna sitter hon ofta inne på sitt rum i stället för att vara ute med andra ungdomar, eller åtminstone med oss, sina föräldrar. Hon verkar ensam och lite ledsen. Om jag frågar henne hur det är så säger hon bara att allt är bra. Det som nu gör mig riktigt, riktigt orolig är att jag har börjat ana att hon inte äter som hon ska. Hon kommer ofta med ursäkter för att inte äta middag hemma, som att hon redan har ätit eller att hon inte är hungrig. Frukost har hon inte ätit alls de senaste åren. Och jag tycker att hon verkar ha gått ner i vikt, även om det är svårt att se för hon har börjat använda ganska bylsiga kläder. Vad ska jag göra? Det känns som att hon kommer att bli vansinnigt arg om jag så mycket som frågar om de här sakerna.


Jenny Klefbom svarar:

Det är möjligt att din dotter blir jättearg om du frågar hur det står till med hennes matvanor. Men alternativet, att bara låta saken bero, ter sig inte så vettigt heller. Att någon blir jättearg behöver inte heller vara negativt, om det innebär början till en förändring i rätt riktning. Om det är så att din flicka lider av ätstörningar, så är det förstås jätteviktigt att någon uppmärksammar det och hjälper henne. Om det är så att dina misstankar är ogrundade, så är det inte så svårt för din dotter att bevisa det och på så sätt befria dig från din oro.

Jag tycker alltså att det inte finns mycket annat att göra än att fråga din dotter rakt ut, och beskriva för henne varför du oroar dig. Det är inte säkert att hon kommer att vilja tala om saken, men när frågan väl är väckt, så kommer det vara mycket lättare att ta upp den igen. Och din dotter kommer att bli medveten om att du har ögonen på hennes matvanor. Skulle det då visa sig att du hade rätt i dina farhågor måste du våga prata med henne om allvaret i en ätstörning som bara får fortsätta att utvecklas. För det är ju så att ätstörningar blir svårare och svårare att bryta ju längre de får fortgå. Och hur hårdnackat motstånd hon än gör från början, är det ändå så att hon innerst inne vet om att någonting inte står rätt till. Det är den medvetenheten du ska uppmuntra, och även stå på dig i att det finns bättre sätt att hantera jobbiga känslor på. Och att hon är värd att må bra och tycka om sig själv, på samma sätt som du tycker om henne.

Hälsningar