1/26/2010

Ängslan hos 9-årig flicka

Vår dotter, som blir 10 år i mars, har alltid varit en känslig och lite ängslig tjej. De senaste månaderna har det dock blivit mycket värre. Hon är framförallt väldigt orolig när hon ska sova. Det kan ta upp mot två timmar för henne att somna. Hon säger att hon inte törs blunda för att hon är rädd för bilder som dyker upp i huvudet - det kan vara sådant hon har sett eller läst om.

Jag upplever att hon får tvångstankar om t ex sin allergi. Hon är lindrigt allergisk mot t ex pollen och nötter. Hon kan då bli enormt orolig över att en pojke i klassen brukar ha jordnötssmör på smörgåsarna. Vi har gjort upp en plan tillsammans med läraren för hur hon ska hantera detta och det fungerar ganska bra i skolan, men det är sådana tankar som dyker upp på kvällarna. Vi har försökt få henne att andas lugna, djupa andetag och detta kan fungera till en början, men sedan är det som om hon går in i ett annat "stadie" där hon inte vill ta emot hjälp.

Det känns som att vi ägnar kvällarna till att gå och titta till henne och lugna henne. Ibland slutar det med att någon av oss går och lägger sig för att hon ska somna bredvid en vuxen, vilket hon ofta gör efter bara några minuter. I värsta fall slutar det med att jag blir arg och säger saker jag egentligen inte vill och går och lägger mig på soffan för att hon ska få min säng.

Vi har fin kontakt och pratar mycket men kvällarna blir mer och mer hemska. Bör vi söka professionell hjälp eller vänta ut denna utvecklingsfas?


Ingrid Gråberg svarar:

Om du med ”vänta ut” menar att ni ska fortsätta på precis samma sätt som ni gör nu, så tycker jag inte att det är någon bra idé. Visserligen finns det alltid en chans att rädslor/oro går över ”av sig själva”, men under tiden hinner både ni och er dotter uppleva en hel del obehag och frustration. Och rädslor har ibland en tendens att sprida sig till fler situationer/till att omfatta fler saker.

Som jag ser det finns det två sätt att gripa sig an problemet på egen hand. Det ena är att hjälpa barnet att själv ifrågasätta sina katastroftankar. Frågan ni kan ställa till er dotter är: Vad är det värsta som kan hända? Om hon då svarar att hon är rädd att någon ska äta jordnötssmör i hennes närhet, ställ frågan igen. Om hon då svarar att hon är rädd att få svårt att andas, ställ frågan igen… Fortsätt tills både ni och er dotter har koll på vad oron handlar om. Vet man hur katastroftanken ser ut, så kan man också börja ifrågasätta den.

Spontant vill man som förälder försäkra sitt barn om att katastrofen inte kommer att inträffa. ”Du kommer inte dö.” Nackdelen med sådana försäkringar är att de bara hjälper en kort stund. Dessutom är det få saker man kan lova med hundraprocentig säkerhet – och det är något man måste lära sig att leva med.

Bäst hjälper ni er dotter genom att ställa frågor och få henne att själv komma fram till hur troligt det är att katastrofen inträffar. Vad talar för och vad talar emot att det ska hända? Och vad kan man själv göra för att minska risken? Och vilket pris är man beredd att betala? För att vara hundra procent säker på att inte få en allergisk chock kanske man måste leva helt isolerad och inte äta någonting alls (för tänk om det jag äter varit i kontakt med en nöt). Att helgardera sig mot en allergisk chock innebär, om man hårddrar det, att man dör av svält och tristess.

Nog om ifrågasättande av oron. Det andra ni kan göra är att fokusera på själva läggnings- och insomningsprocessen. Eftersom hon verkar somna fort med en vuxen bredvid sig, kan det vara en framkomlig väg att börja med det och sedan sakta, steg för steg, förändra förutsättningar tills hon kan somna lugnt på egen hand.

Exempel på ett schema med stegvisa förändringar: En förälder ligger bredvid tills hon somnar. En förälder sitter på sängkanten. En förälder sitter på en stol bredvid sängen (kan läsa en bok eller handarbeta till exempel). På en stol en bit bort. Går omkring och plockar med saker i närheten av rummet. Uppehåller sig i ett rum intill. Uppehåller sig på valfri plats i lägenheten/huset.

Det är fullt möjligt att ni kan få till en positiv förändring utan professionell hjälp, men det skadar aldrig att ringa och rådfråga någon. Är ni oroliga och/eller upplever ni situationen som väldigt jobbig, så tycker jag definitivt att ni ska ringa. Ju tidigare man kan bryta negativa cirklar av oro, desto bättre.

Vänlig hälsning,