10/17/2012

Vågar inte öppna mig och ta emot hjälp

Jag är en fjortonårig tjej som har haft det lite struligt på sistone. Våldtäkt för två år sedan och sedan dess har det bara gått neråt. Fler övergrepp, en massa personer som kontaktat mig på internet och jobbiga saker hemma.

En av mina lärare har märkt det här, och frågat om det. Jag brukar nämligen sitta på en speciell plats på rasterna och efter skolan, så att jag inte behöver göra saker jag inte vill och så att jag inte behöver gå hem direkt efter skolan, för ibland orkar jag inte vara hemma för dom bråkar ganska mycket där.

Han frågar hur jag mår, eller han säger att han har märkt att jag mår dåligt, rättare sagt. Frågar vad det är jag drar mig undan ifrån och varför jag alltid sitter på samma plats (det är utanför hans klassrum så han har liksom märkt det).

Han är jättejättesnäll, min favoritlärare och superförstående och så. Men, jag vågar inte ta emot hans hjälp. Det går bara inte. Jag bara skakar på huvudet, säger 'jag vet inte' och så. Han har frågat flera gånger, säkert typ åtta gånger eller något.

Jag vill berätta, få liksom bara ta bort allt som gömmer sig inombords. Men jag är livrädd. Rädd för att han ska kontakta mina föräldrar, socialtjänsten och göra en stor grej av det. Jag vill bara berätta, utan att ändra på något, förutom att jag kanske inte behöver göra saker jag inte tycker om att göra, om man säger så.

Vad ska jag göra? Hur ska jag svara och berätta? Ska jag berätta överhuvudtaget?


Jenny Klefbom svarar:

Först måste jag börja med att säga att ”lite struligt” låter som det minsta man kan säga om ditt liv de senaste åren. Jag tycker snarare att det låter som att du har varit med om en massa saker som knappast någon skulle kunna ta sig igenom och fortfarande må bra.

Därför är det glädjande att höra att du faktiskt har åtminstone en person som har sett hur det är fatt, och som verkligen vill hjälpa dig. Men jag förstår samtidigt din svårighet att ta emot den hjälp han erbjuder.

Du har nämligen rätt i dina farhågor. Alla människor som arbetar med barn, lärare inräknade, lyder under en lag som säger att de måste slå larm om de ser ett barn fara illa. Och det låter ju faktiskt som att du gör det! Hur gärna din lärare än skulle vilja bevara ett förtroende så kan han alltså inte det utan att bryta mot lagen.

Men jag tror faktiskt inte att det bara skulle vara den här lagen som skulle tvinga honom, om du valde att berätta för honom. Jag tror att han inte skulle stå ut med att höra det du har att berätta, och sedan bara lämna dig åt ditt öde. En vuxen som bryr sig så som han gör, vill ju inte att det ska stanna med att du får någon att prata om alla hemskheter med. Han vill ju hjälpa dig så att det blir ett stopp på övergrepp och lidande.

Jag har träffat många ungdomar som har sagt ungefär det du skriver: ”jag vill bara berätta, utan att ändra på något”. Jag förstår verkligen att man känner så, eftersom jag kan förstå vilken skräck man känner inför allt som kan hända om man ”drar igång” en massa samtal mellan olika vuxna, och kanske myndighetskontakter.

Samtidigt så förstår jag inte riktigt hur ni ungdomar tänker att någonting skulle bli bättre om ni bara fick berätta om det ni är med om. Utan att det blir något stopp. Tänker du att man kan utsättas för det ena och det andra, gång på gång på gång utan att ta skada av det om man bara då och då får prata om saken med någon? Så fungerar det inte! Att du mår dåligt nu är ju för att du har varit med om de saker som du vill prata om. Inte för att du inte har fått prata om de saker du har varit med om.

Det är en väldigt låst situation du befinner dig i. För att bryta den föreslår jag att du gör en av två alternativ. Antingen kan du faktiskt ta och berätta allt du har varit med om, men kanske inte för din snälla lärare i så fall. Gå i stället till skolkuratorn, ungdomsmottagningen eller liknande, där personalen har utbildning för att prata med ungdomar i kris.

Det andra alternativet är att du pratar med din lärare, men att du undviker att ta upp allt på en gång. Kanske kan du börja med att berätta något av det mindre allvarliga som du har upplevt. Ingenting hindrar att du också nämner att det finns mer att säga, men att du inte klarar av att berätta det nu. Kanske kan din fina lärare då hjälpa dig vidare så att du får den professionella kontakt som i alla fall jag tror skulle kunna hjälpa dig till ett bättre liv.

Självklart så inleds även en kuratorskontakt med att man lär känna varandra lite innan man kommer in på det svåra som man har kommit för att prata om.

Vänlig hälsning,