11-åring flicka kan inte sluta oroa sig

Jenny Klefbom svarar:

Ja, vad gör man som vuxen när man har ett barn som upprepar samma oroliga frågor om och om igen? Det vanliga är faktiskt att man själv också upprepar samma saker om och om igen. Och det man upprepar brukar vara olika typer av försäkringar; ”jadå, det är klart”, och ”oroa dig inte”. Till slut kanske man är så trött på tjatet att man börjar tumma lite på sanningen, och ger löften och försäkringar som ingen egentligen kan stå för, såsom att ”det kan inte hända”, när sanningen ju är den att det visst händer att vi både försover oss, glömmer bort saker och till och med går och dör. Även om dessa saker, i synnerhet det sistnämnda, händer väldigt sällan.

Ett annat alternativ är att man som förälder blir alltmer irriterad på frågandet, vilket bara leder till ännu mer oro hos barnet. För hur ser oddsen ut för att pappa ska älska mig lika mycket när han får ett nytt barn om jag dessutom är väldigt irriterande för honom.

Att som förälder hamna i att man ständigt försäkrar och försäkrar att barnets oro är obefogad är inte bara jobbigt. Det är också i längden helt verkningslöst. Visst lindrar kanske försäkringen oron för stunden, men som du själv ju har märkt så är den stunden ofta väldigt kort, och tenderar också att bli kortare och kortare över tid; dvs försäkringarna måste upprepas allt oftare. I värsta fall fyller er tröst och era försäkringar funktionen att förstärka flickans oro, på så sätt att ni genom dem bekräftar att det finns något att oroa sig för. Och att det är farligt att oroa sig.

Botemedlet vid ältande - som beror på oro och ångest - är i stället att hjälpa barnet till strategier att själv mota sin oro i grind. Det kan handla dels om att undersöka sina egna mekanismer bakom oron; uppstår den till exempel främst i vissa situationer? Genom att lära känna sig själv kan man också bättre förstå varför det blir som det blir och förebygga detta.

Det är också bra att lära barnet om mekanismerna bakom oro; till exempel att hemska saker faktiskt inte händer varken oftare eller mer sällan beroende på hur mycket man oroar sig för att de ska hända.

Vidare är det väsentligt att barnet får börja upptäcka att ångesten faktiskt klingar av efter ett tag alldeles av sig själv om man undviker att skaffa sig försäkringar och tröst.

Som vuxen kan man hjälpa till med att bryta de inkörda hjulspåren genom att, istället för att ge en försäkring, ställa en motfråga. Här kommer några exempel: Varför skulle vi sluta älska dig/sluta fira din födelsedag bara för att du får ett syskon? Varför tror du att jag skulle missa att väcka dig? Varför är du så orolig för att försova dig? Vad är det värsta som kan hända om vi försover oss?

Det här är inte helt lätta saker att jobba med själv som förälder, även om det finns flera bra böcker som ni skulle kunna läsa för att få mer guidning i hur man gör. Ofta behöver man professionell hjälp om problemen har pågått länge och hunnit bli befästa. Inte minst för att de vid det laget brukar ha lett till ganska infekterade relationer inom familjen.

Jag rekommenderar er därför att ta kontakt med BUP och be om att få kognitiv beteendeterapi, som har mycket god evidens för just den här typen av problem, för er flicka. Ett annat alternativ är att söka en privatpraktiserande psykolog/psykoterapeut med KBT-inriktning.

Vänlig hälsning,