Syskonbråk mellan adopterat och biologiskt barn
Vår adopterade dotter fyller snart 9 år och vår biologiska son fyller snart 4 år. De bråkar som syskon gör mest, men vi märker hur dottern tar varje tillfälle i akt att lura, slå och på andra sätt vara taskig mot sin bror. Han kan vara jättejobbig mot henne och då säger vi givetvis till honom på skarpen. Till dottern säger vi att hon inte får slå eller vara dum mot honom utan att hon då får kalla på oss istället. Detta hjälper inte och vi vet inte hur vi ska få ett slut på detta?
Vi är mycket noga med att ge barnen lika mycket tid och vi har ofta långa samtal med dottern där vi förklarar hur mycket hon betyder för oss. Det märks att hon funderar mycket och vi gör allt för att hjälpa henne med svar. Vi anar ju att hon är svartsjuk och hela situationen blir på något vis jobbigare eftersom hon är adopterad.
Som förälder får man extra dåligt samvete om man blir arg och besviken på henne samtidigt som det är viktigt att hon inte särbehandlas.
Har ni tips på hur vi får henne att tänka och agera annorlunda gentemot sin bror? Hur ska vi som föräldrar agera?
Jenny Klefbom svarar:
Det som är speciellt med adopterade barn, förutom det du själv tar upp, är att man faktiskt inte vet riktigt vad barnet har för egenskaper med sig genom arv. Väldigt mycket av vår personlighet bygger ju faktiskt på ärftliga egenskaper. Det brukar underlätta när man kan känna igen drag från sig själv, eller sin partner, i sitt barn, vilket ofta är fallet med biologiska barn. Kanske har er dotter ett tydligare sätt att uttrycka känslor än vad ni är vana vid och har förväntat er? Barn är olika i detta hänseende.
Om det är en del av förklaringen bakom hennes beteende mot sin bror, så är en del av lösningen att hon får hjälp med att uttrycka sin aggressivitet på andra, mer funktionella sätt. Ni har försökt att lära henne att kalla på hjälp när lillebror är arg, men det är kanske inte det första man kommer att tänka på i stundens hetta.
En möjlighet är att ni i stället fokuserar på det som jag tycker är allra allvarligast av det ni beskriver: Att hon slår en så pass liten pojke. Kanske kan ni ha en viss tolerans för andra dumheter, men nolltolerans för våld. Vad jag menar är att det kan vara svårt för ett barn att upphöra med alla negativa beteenden på en gång, och att det ibland nästan behövs lite beröm för de ”mindre dåliga” aggressionsyttringarna, om det samtidigt innebär ett slut på de allvarligaste.
Detta kan vara en modell för er att pröva. Men samtidigt så finns i er familj den speciella omständighet att ni har ett adopterat barn och ett biologiskt - med allt vad det kan väcka av känslor. Att det kan väcka känslor hos barnen är mycket möjligt, men som du beskriver det så väcker det också känslor hos er föräldrar. Du talar om att du som förälder får extra dåligt samvete för om du blir arg och besviken på din dotter. Det här tror jag är en känsla som du behöver undersöka närmare. Varför har du extra dåligt samvete mot din dotter? Känner du att hon faktiskt har en svagare roll i familjen än din son? Känner du skuld över någonting gentemot henne – och är det i så fall en rationell känsla som bottnar i en verklig orättvisa? Eller har du din dotters bakgrund i sitt födelseland i åtanke när du ”tycker synd” om henne?
För att ni föräldrar ska kunna behandla era barn rättvist (och kom ihåg att det inte är samma sak som helt lika) är det också avgörande att ni själva kommer till rätta med era känslor av att det finns någon slags grundläggande och inbyggd orättvisa dem emellan. Barn är mycket receptiva för föräldrars känslor och värderingar, och så länge ni gör skillnad mellan era barn på grundval av deras härkomst är det mycket troligt att de själva också kommer att göra det. De behöver bli sedda för de individer de är, snarare än i ljuset av hur de kom till er. Även om man har två biologiska barn är det ju mycket sannolikt att de kommer att vara olika varandra, och ha olika förutsättningar för olika saker.
Känner ni en oro för att er dotter har svårigheter på något plan; med sin empatiska förmåga, impulskontroll eller vad det månde vara, bör ni söka hjälp för henne på BUP, precis som ni skulle göra om hon var ert biologiska barn. Men kanske å andra sidan att era barns konflikter är helt vanliga syskonkonflikter, men att ni har tänkt på dem så mycket i ljuset av ”adoptionsproblematik” att de har antagit helt andra proportioner än syskonbråk gör i familjer med enbart biologiska barn?
Hur det än är med den saken, tror jag att ni har mycket att vinna på att börja komma närmare era egna känslor. Och det gäller även i förhållande till barnen. Att i långa samtal förklara hur mycket någon betyder för en har betydligt mindre effekt än att handfast visa känslorna i vardagen, t ex i form av kramar, omsorger och ögonkast.
Här kan du läsa mer om:
Adoption
Vänlig hälsning,
