3/10/2010

11-åring med växlande humör

Vi har en son som fyller 11 år i år. Han har just nu ett humör som påverkar hela familjen. Vi går balansgång varje dag. Plötsligt från att ha varit lugn kan han bli helt vansinnig och skrika och gråta. Han är högpresterande i skolan men tycker aldrig att han duger. Han stora intresse är datorer som han alltid söker sig till. Han har få vänner där vi bor, inga barn i området. Ofta känner han sig missförstådd. Är detta något som är normalt för hans ålder?


Jenny Klefbom svarar:

Du skriver inte så mycket, så det blir svårt för mig att skapa mig en tydlig bild av hur er sons liv ser ut. För visst är det olika hur mycket kompisar man har, och det beror ju också på vilken tillgång på barn det finns där man bor, precis som du skriver.

Det verkar dock som att det är någonting i din sons liv som gör att han vantrivs. Du skriver att han ofta känner sig missförstådd. Av vem, undrar jag? Och för vad? Och hans utbrott låter också som någonting som går lite utanför det vanliga. Även när det gäller temperament så är ju barn olika, men inte hur olika som helst. Dessutom låter han lite för ung för att det ska vara frågan om de känslomässiga svängningar som är vanliga i tonåren.

Mitt råd till dig blir att börja samla in information om din son, för att kunna bilda dig en uppfattning om vad det är han plågas av. Prata med honom. Men inte när han är som argast eller ledsnast. Försök i stället att skapa fina stunder, när ni sitter och fikar bara ni två, eller vid läggningen till exempel, när det finns förutsättningar för honom att öppna sig och berätta om hur han har det i livet.

Prata också med hans lärare eller mentor. Har de märkt någonting i skolan som det finns anledning att oroa sig för (för skolan är ju inte bara lärande)? Har han kompisar? Verkar han trivas? Tror de att han är utsatt på något sätt? Om du på det här sättet får reda på någonting som kan förklara hans mående, så kan du själv försöka hjälpa honom med att förändra livet till det bättre. Om han t ex behöver hjälp med skjuts till kompisar, eller med att reda ut missförstånd.

Det kan också vara så att problemen är för stora för att ni ska känna att ni kan hantera dem i familjen. Eller att ni helt enkelt går bet på att hitta någon förklaring. Då ska du inte dra dig för att kontakta BUP och beställa en tid. Man kan också gå till BUP för föräldrarådgivning, om ni känner att det är ett för stort steg att ta med er son dit.

Med vänlig hälsning,