11/13/2012

Irriterad och trött på folk och deras beteenden

Har under flera år mer och mer utvecklat ett o-intresse för att umgås med människor, vilket jag undrar ifall det är normalt? Är snart 30 år gammal och har under hela mitt vuxna liv haft ett väldigt omväxlande kompisliv, allt från ytliga bekanta till "bästisar" som jag inte riktigt tyckt varit mina bästisar när det väl kommit till kritan.

Ofta i sociala sammanhang, vänner, familj, klasskompisar, kollegor tycker jag folk överlag gör fel i mycket. Kan vara larviga saker som att dom inte tackar för kaffet dom fått (vett och ettikettregler som inte följs alltså), att dom aldrig har några frågor till en (saknar nyfikenhet), att dom är förutsägbara (dom berättar om samma saker jag hört förut eller beter sig och säger saker jag antar att de ska säga) och det hela slutar med att jag bara blir uttråkad och trött av tanken på att träffa dom.

Jag får känslan att jag anstränger mig varje gång jag träffar dessa olika sorters människor genom att lyssna och engagera mig medan dom kan bara babbla på om sig själva och sedan gå hem ungefär.

Denna "bitterhet" eller ointresse har jag upptäckt de senaste åren att jag har och jag undrar varför jag känner så här eller om det hör till ålder? Några tips? Jag vill inte tänka ont om folk men jag blir så trött på alla, känns som folk struntar i en och inte kan bete sig riktigt.


Staffan Carazo svarar:

Det är svårt att säga hur du interagerar med dina vänner från ett kort mejl. Men man brukar säga att det ”krävs två för en tango”. Du berättar att du upplever dina vänner som 1) oartiga, 2) ointresserade och 3) tråkiga/förutsägbara.

Det mest kreativa blir nog om du fokuserar på dig själv och din egen förmåga. Du kan ju inte göra så mycket åt andra. I alla fall inte utan att involvera dig själv. Kanske ditt ointresse märks och andra därför inte öppnar upp för djupare diskussioner? Om du själv tackar för kaffet eller dylikt är det mer troligt att andra noterar att det är trevligt och visar samma hänsyn. Det kan också vara så att du gör alla saker ”rätt” men utan att ”känslan” finns där. Du skriver själv att du känner dig bitter och det kanske skiner igenom?

Bitterhet brukar hänga samman med antaganden man gör om livet och andra. Och det är du själv som gör dessa antaganden. Kanske gör du dessa antaganden om livet på grund av tidigare erfarenheter? Men det betyder också att du själv blir delaktig i att återskapa dina tidigare erfarenheter genom vad du förväntar dig av andra och livet. Det blir lätt en negativ nedåtgående spiral.

En annan vinkel av hur du själv ”bidrar” till relationer kanske är vad du har för glädjeämnen i livet utöver dina relationer. Om du har positiva saker i ditt liv har du också positiva erfarenheter att berätta om och dela med dig av. Kanske behöver du utveckla dina intressen, utbildning eller andra aspekter av din livsstil. Om du gör det är chansen också större att du träffar människor med samma intressen som kan ge positiva möten. Du kanske behöver träffa fler människor av din ”egen sort”. Och för att göra det behöver du finna ut mer om dig själv och dina intressen.

Om du verkligen sitter fast i din bitterhet tycker jag att du skall söka professionell hjälp för det är inte ett hälsosamt tillstånd att vara i. Men du skall i så fall göra det för att du själv är motiverad. Det krävs egen delaktighet också när man söker professionell hjälp.

Jag hoppas mina reflektioner kan vara till någon hjälp. Lycka till!

Med vänliga hälsningar,