16-åring med ätstörning

Jenny Klefbom svarar:

Ditt barnbarn är inte dramatiskt underviktig, med tanke på sin längd och ålder. Vad som däremot är dramatiskt, är att i så unga år kunna uppbåda en sådan viljestyrka att man går ner i genomsnitt 1kg/vecka. Det tyder på att hon har varit väldigt fast besluten att gå ner i vikt, och att hon alltså haft en oerhörd kontroll över sitt eget beteende. Skulle den viljestyrkan räcka till ytterligare viktnedgång, så får man börja oroa sig över hur det kommer att påverka hennes kroppsliga utveckling.

Nu är det ju så med ätstörningar, att de egentligen inte handlar så mycket om vikten. Inte ur mitt perspektiv som psykolog i alla fall. Precis som ditt barnbarn har gjort, så tappar den ätstörda snabbt alla proportioner i bantandet, så att det inte alls handlar om att bli ”snyggt” eller ”hälsosamt” smal. Den som utvecklat en ätstörning har i stället en fixering som saknar all koppling till verkligheten.

Man kan säga att ätstörda lider av vanföreställningar gällande kropp, vikt och ätande. Det i sin tur innebär att de inte är så mottagliga för råd och synpunkter. Den tankemässiga fixeringen är mycket ”sannare” för dem än vad andra tycker – även om ”andra” innebär i princip alla andra, inklusive en mängd experter. Och det beror på att deras sanning bottnar i känslor, snarare än i förnuftsskäl.

I den ätstördes föreställningsvärld är andra ofta bara ute efter att lura dem till att äta – och därmed bli tjocka igen. Och världen blir på så sätt befolkad av fiender som det gäller att vara på sin vakt emot.

Så till din fråga. Det är jättebra att föräldrarna har god uppsikt över vad flickan äter, och att de är vaksamma på om hon går ner ytterligare i vikt. I det sammanhanget är det underordnat att det blir konflikter. Men som du förstår av mitt resonemang ovan, så tror jag att det i längden blir väldigt slitigt för er anhöriga att själva försöka upprätthålla hennes vikt och ätande. Det är ju mycket starka krafter som är i omlopp. Mitt förslag är därför att ni söker professionell hjälp. Dels på så vis att föräldrarna avlastas i ansvaret för flickans ätande – dvs att någon annan tar över vårdansvaret för henne. Men kanske också så att de får stöd för egen del, så att de orkar med turbulensen utan att själva gå under.

På sikt kanske det också skulle vara värdefullt för ditt barnbarn att gå i terapi, och undersöka vad det är för tankar och föreställningar som ligger bakom hennes hårda styrning av sig själv. Men då fordras det först dels att hon har en ordentlig insikt om att hennes ätbeteende är stört. Och dels att hon har en egen önskan om att lära känna sig själv bättre.

Vänlig hälsning,