2010-03-08
Orolig mormor - ska jag kontakta soc?
Jag är orolig över mitt barnbarn. Min dotter är sjukskriven för både psykologiska och fysiska problem. Hon orkar ibland inte något utan jag eller hennes nuvarande sambo får ta ledigt från våra jobb och ta hand om mitt barnbarn. De har flyttat åtskilliga gånger under mitt barnbarns liv och min dotter har bytt sambo eller tillfällig kille många gånger.
Mitt barnbarn är trotsig och "besvärlig" ofta och hennes mamma skriker ofta åt henne, straffar henne genom att slänga bort t.ex. ett älskat gosedjur eller andra leksaker. Hon tvingas gå in på sitt rum och sitta där storgråtande ofta för nåt "fel" hon gjort och måste komma ut och säga förlåt.
Mitt barnbarn och jag har en väldigt tajt relation och hon älskar att vara med mig. Vi bor nu i samma stad och hennes pappa bor också här, hon är där varannan helg. Min dotter har ensam vårdnad om henne. Nu pratar min dotter och hennes ganska nya sambo om att flytta till vår hemstad. Där har mitt barnbarn ingen annan relation till någon och det är 80 mil dit.
Min dotter har fått psykolog men har gått hos 2 gånger och kommer antagligen inte att gå dit mer. Jag tror inte att hon någonsin kommer att leva "normalt". Hon flyr så fort hon börjar få den hjälp hon behöver. Såhär har det vairt sen hon var tonåring.
Det är moment 22 hela tiden. Hon vägrar att prata om något problem med någon, men hon vet alltid vad som är bäst för oss andra.Jag är fruktansvärt orolig över mitt barnbarn. Överväger att ringa socialen. VAD GÖR JAG???
Ingrid Gråberg svarar:
Det är ingen lätt situation du beskriver. Du upplever att ditt barnbarn far illa och att du inte kan göra så mycket åt det.
Nu har jag bara din beskrivning att utgå ifrån och det är mycket möjligt att din dotter skulle ge mig en helt annan bild av situationen. Men självklart mår ett barn inte bra av ständiga flyttar och byten av styvpappor - eller av att få sitt favoritgosedjur bortkastat.
Du kan dock inte förbjuda din dotter att flytta eller byta partner. Och om du kommer med synpunkter på hur hon behandlar ditt barnbarn finns alltid risken att hon upplever att du lägger dig i saker som du inte har med att göra.
Jag uppfattar det som att du har försökt att prata med din dotter, utan någon framgång. Om varken du eller någon annan lyckas komma till tals med din dotter så återstår bara en väg till förändring och det om socialtjänsten bedömer att det rör sig om omsorgssvikt . Då kan din dotter tillfälligt bli av med vårdnaden.
Apropå vårdnaden så skriver du att din dotter har ensam vårdnad om barnet, vilket får mig att undra över pappans roll i det hela. Idag utgår man alltid från att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnen, så frågan är om pappan avsagt sig sin del av vårdnaden eller om mamman tilldömts enskild vårdnad. Och vad säger pappan om att hans barn ska flytta 80 mil bort?
Har du kontakt med pappan? Är han orolig för sin dotters mående och utveckling? Finns det andra, exempelvis lärare, som oroar sig för hur ditt barnbarn har det hemma?
Att samhället beslutar över föräldrarnas huvuden och tvångsomhändertar barn är inget som sker lättvindigt. För detta krävs det att det föreligger en påtaglig risk för att barnets hälsa eller utveckling skadas. Upplever du att det är på det sättet kan du göra en orosanmälan till socialtjänsten. Risken finns förstås att din dotter då vänder dig ryggen och förbjuder dig att träffa ditt barnbarn. Därför rekommenderar jag dig i första hand att ringa anonymt och rådgöra med en handläggare på socialtjänsten. I bästa fall kan det leda till att du får konkreta råd och tips på hur du kan övertala din dotter att ta emot hjälp och stöd. Socialtjänsten har nämligen alltid som mål att kunna hjälpa människor på frivillig väg.
Vänlig hälsning,
