Konflikter med min snart 9-årige son
Jag är mamma till tre barn 3, 8 och 10 år. Det som gnager i mig är att sonen, som snart är 9 år ska vara så himla tuff och uppkäftig, han kan aldrig ta ett svar utan att argumentera. Han och en kompis har snott saker på frita, rymt därifrån o s v. Han har alltid varit aktiv och full med upptåg och bus men nu är det riktigt påfrestande. Vi har haft samtal på frita och jag har varit i skolan när det varit för stökigt och då är han som en ängel.
Han har nu haft ett bra jullov och varit jättemysig, snäll och hjälpsam. Han började nya terminen bra, gick upp på morgonen osv men nu börjar det så sakta bli en massa tugg igen.
Fråga: Jag undrar hur jag ska hantera detta, hot känns inte kul och det biter ganska dåligt. Jag tycker det är svårt att hitta konsekvenser som han kan förstå. Jag vill att han ska förstå att jag blir ledsen och att man inte kan göra precis som man vill. Jag uppmuntrar honom när han gör bra saker och säger alltid att jag älskar honom att han är en fantastisk kille men att jag inte gillar att han snor saker som inte är hans t ex.
Har precis bråkat och känner att det blev ett trist slut på kvällen. Hoppas du kan förstå mitt brev, det blev nog lite rörigt.
Ingrid Gråberg svarar:
Håller helt med dig om att hot varken är en trevlig eller framgångsrik metod. Och jag stödjer dig i din strävan att hela tiden skilja på person och handling, det vill säga att du älskar din son men inte alltid uppskattar det han gör.
Att du försöker visa honom uppskattning när han gör något bra, är även det efter skolboken. Vad som mer krävs för att bråken och normbrotten ska minska är svårt att svara på utan att veta mer om din son och om hela situationen. Generellt kan man ändå säga att det är bra att avstå ifrån att argumentera tillbaka när argumenterandet från barnets sida mer handlar om att protestera och testa gränser, än att sunt ifrågasätta saker och ting. Självklart är det bra att förklara för sina barn varför man ska göra si och varför man inte får göra så, men när man ständigt hamnar i ändlösa argumentationer som inte leder någon vart är det dags att byta strategi.
Eftersom du är förälder så är det du som i slutändan bestämmer och det måste du göra klart för din son. Prova att säga något i stil med ”Nu har jag/vi bestämt så här” och sätt punkt sen.
Din önskan om att få sonen att förstå att du är ledsen, känner jag mig lite tveksam till. För att det ska påverka hans beteende i rätt riktning så krävs det ju att han får dåligt samvete över att han gjort dig ledsen – och frågan är om det är det du vill (att han ska gå omkring med dåligt samvete alltså).
Du skriver att det är svårt att hitta konsekvenser som din son kan förstå. Just den meningen hade jag svårt att förstå. Som jag tänker handlar inte konsekvenser i första hand om att man ska förstå, utan de påverkar ens vilja att göra om samma sak igen.
Får man ersätta saker man tagit eller förstört och be om ursäkt för det man gjort, så är det förhoppningsvis inte så lockande att göra om det igen. Förståelsen för vad som är rätt och fel, lämpliga och olämpliga beteenden, kräver mer av samtal i lugn och ro. Förklara, ge exempel och resonera tillsammans – det är ju inte så enkelt att allt är antingen rätt eller fel, svart eller vitt.
Allvarliga norm- och regelbrott måste naturligtvis stävjas. Det är klart att man inte får stjäla saker till exempel. I övrigt tycker jag att du ska fortsätta uppmuntra positiva beteenden och se mellan fingrarna när det gäller mindre allvarliga förseelser. Kanske behöver du/ni hjälp med gränssättningen. Prata med lärarna och hör vilken hjälpinstans de rekommenderar. Ibland kan elevvården erbjuda stöd till föräldrar och i en del kommuner ordnar man föräldrautbildningar.
Du kan också ringa till BUP och rådgöra med dem. Kanske räcker det med lite rådgivning per telefon eller så blir ni erbjudan en tid för ett besök.
Med vänlig hälsning
