3/30/2010

Svårt att acceptera andras stress, utbrändhet etc

Jag är en kvinna på 47 år - gift, tre barn, akademiker... - som har problem med att kunna acceptera att andra är sjuka, framför allt typ utbrända, överarbetade... Jag har överlag inte särskilt stor tilltro till sjukvård, och vänder mig ytterst motvilligt dit. Jag har sedan länge vad som väl gränsar till sjukhusfobi.

Jag är nomalt sett en snäll och mycket empatisk person, men det är något med detta som gör att jag inte kan hantera det... Jag blir mycket upprörd inombords, och tycker att det kan väl inte vara så himla svårt att bara ta sig samman.. Jag vet på ett intellekuellt plan att det naturligtvis inte förhåller sig så, men hur ska jag hantera det?!

Jag tycker liksom på något omoget sätt att kan jag klara det, så kan väl de... Kan jag klara heltidsarbete, ansvar för hus och hem och tre barn, så ska väl andra kunna klara sin situation... Detta gäller allmänt kring diskussioner om stress och utbrändhet.

Det som har satt saken på sin spets är att min man just har blivit sjukskriven för stressrelaterade diffusa symptom... Jag älskar honom, men har så svårt att kunna förstå och acceptera detta!

Jag tycker jag drar ett så tungt lass i vårt hem och familj - de andra "hjälper till", men det är jag som har ansvaret för allting... tycker jag i alla fall... Min man mår dåligt för att han känner att jag inte tror honom, och själv mår jag också dåligt... Hur kan det bli så komplicerat... Jag inser att allt detta låter rätt korkat, men tja.


Anna Karlstedt svarar:

Jag tycker inte det låter korkat utan snarare ett insiktsfullt brev du skriver. Men såklart problematiskt för er. Din man har säkert rätt i sin känsla att inte riktigt vara trodd? Eller i alla fall att han inte har ”rätt” att känna som han gör? Självklart försvårar det era möjligheter att hantera en redan jobbig situation.

Det har forskats mycket på psykisk ohälsa. Frågan varför olika personer reagerar olika på stressorer i sin omgivning är förstås mycket intressant. Det vi vet idag är att vi föds med dels en biologisk sårbarhet, dels en psykologisk sårbarhet. Redan ifrån början har vi alltså olika förutsättningar att klara av och hantera svårigheter. Därtill kommer vår uppväxt och vår inlärningshistoria, som ytterligare påverkar hur vi sedan reagerar och tar oss an olika problem. Man är med andra ord tvungen att acceptera att vi människor klarar av olika mycket belastning och stress (något som du tycks väl medveten om).

Nu vidare till det som tycks mest smärtsamt och aktuellt för dig. Din känslomässiga reaktion på din mans sjukskrivning och tillstånd tycks delvis grunda sig i att du upplever orättvisa. Du beskriver att du gör mest i hemmet och i mycket bär familjen på dina axlar och kanske får du inte den uppskattning och uppmärksamhet för det som du förtjänar. Till råga på allt är det din man och inte du som på grund av sina stressrelaterade symtom får ”rätt” till vila – på ett plan är det orättvist.

Just upplevelsen av orättvisa resulterar ofta i starka känslomässiga reaktioner som inte sällan är omogna till sin karaktär. Hos en intelligent och empatisk person väcker den här typen av känslomässiga reaktioner ofta skuld och till och med skam. Kan det delvis vara denna konflikt mellan en stark känsla av orättvisa och det du på ett intellektuellt plan känner till om våra olikheter, som du brottas med.

En annan sak kan vara hur man ser på ”svaghet”, vad det innebär. Är man ”svag” om man är sjuk? Många som vuxit upp med föräldrar eller andra viktiga personer, som förhållit sig på ett föraktfullt sätt till sjukdom, svaghet etc., kan ju själva utveckla en liknande inställning. Ett förakt som kanske egentligen är en rädsla att själv uppfattas som svag och därmed inte ha lika mycket värde som människa. Hur har det sett ut för dig? Vilka värderingar har fått styra under din uppväxt? Det kan ibland vara intressant att fundera lite på vad som har värdesatts, vilka stämningar eller oskrivna regler som funnits med under tiden man vuxit upp.

Vad gör man då åt det? Kanske kan du få en viss lättnad genom att, utan att döma och värdera, tillåta dig att pendla mellan dina känslomässiga reaktioner och ditt konkreta hanterande av situationen. Att (som jag beskrivit ovan) fundera på hur dina reaktioner lärts in, kan också underlätta för dig att hantera de känslor som dyker upp.

Vidare kan ett klargörande av gränserna för dina åtaganden och ditt ansvar i hemmet vara på sin plats. Att din man delvis är satt ur spel i dagsläget innebär inte med nödvändighet att du ska ta över hans uppgifter. En del saker måste sannolikt läggas åt sidan och det kan vara lättare att göra det om man tillsammans fattar beslut om vad som ska prioriteras.

Slutligen kan du kanske kräva av dina närmaste att de ger dig den uppskattning dina insatser för familjen faktiskt är värda.

Med vänlig hälsning