Mina föräldrar påverkar mig negativt
Mina föräldrar är jättekristna och ger mig ''osynliga regler'' att de säger till mig hela tiden vad jag ska göra och inte göra ( jag är 19 år gammal ).
Jag är den yngsta i familjen å har två syskon och jag hatar att de hela tiden jämför mig med min ''perfekta'' syster, som att '' hon skulle ha hjälpt oss med datorn men det gör inte du'' men jag vet inte vad som e felet med datorn men de säger det iaf. Det finns många exempel.
Mina föräldrar jämför även mig när de var i min ålder '' När jag var 19 år så skulle jag inte göra så''. De påverkar mig så mycket på ett dåligt sätt. Därför, när jag var 16, började jag smygröka, dricka å gör det fortfarande.
Det är ännu svårare att jag är en utlänning, jag kom till Sverige när jag var 10 år. Jag har sett självmord, självmordsförsök många gånger, blivit slagen, sett människor bli slagna många gånger, varit i slagsmål åxå många gånger, har tvångstankar eller tvångssyndrom eller nåt sånt. Skyller på att allt är mitt fel sedan min syster var nära att kvävas ihjäl när det var bara hon och jag hemma.
Jag blir lätt förbannad, kaxig, och säger saker som jag inte egentligen skulle sagt. Jag vet medvetet i tankarna att jag gör fel men utåt gör jag det ändå. Jag är okänslig kan man säga, även om jag sårar någon för att jag bryr mig inte även om det är min familj. Jag har varit mobbad i skolan i mitt hemland men ändå haft jättemånga kompisar i Sverige. Det är så mycket att berätta men kortfattat: JAG HATAR MIG SJÄLV.
Jenny Klefbom svarar:
Det är verkligen mycket du har att berätta – även om du antyder att du inte tar upp allt i ditt mail. Som jag uppfattar det är det framförallt på två områden som du skulle behöva hjälp.
Det ena rör ditt förflutna. Det du beskriver; att du har bevittnat självmord, blivit misshandlad och mobbad och allt annat du tar upp är ju väldigt allvarliga saker. Så pass allvarliga att jag funderar över vilka spår det har satt hos dig.
När man har varit med om svåra saker som man inte har haft möjlighet att bearbeta, dvs prata om, få förståelse för och på så sätt ta sig igenom, så brukar man tala om att man är traumatiserad. Nu vet ju inte jag vilka möjligheter du har haft att bearbeta det du har gått igenom, men på ditt sätt att skriva så får jag intrycket att händelserna påverkar ditt nuvarande liv i allra högsta grad. Det får mig också att fundera över det du kallar för tvångstankar. Visst kan det vara tvångstankar du har, men jag funderar över om det möjligen också kan vara så att du har väldigt påträngande tankar som rör allt det hemska du har varit med om? I så fall handlar det kanske om att du har så kallade flash-backs, vilket är ett vanligt symtom vid traumatisk stress.
Hur det än är så tror jag att det skulle vara bra för dig att träffa någon som du kan få prata igenom ditt förflutna med. Går du i skolan kan du vända dig till skolkuratorn, och annars kan du undersöka om det finns någon ”Unga Vuxna-mottagning” inom psykiatrin där du bor.
Det andra problemområdet som jag ser i ditt liv gäller ditt förhållande till din familj och då framförallt till dina föräldrar. Det verkar som att de i dagsläget främst bidrar till att du mår ännu sämre än vad du skulle behöva göra. De är alltså inte något stöd för dig.
Det de gör är inte okej, som att klaga på dig, lägga på dig en mängd regler som bottnar i deras egen religiösa övertygelse, och att jämföra dig med dina syskon. Men troligtvis så tror de själva att de kan förändra dig genom att göra så här. Och att en förändring vore något bra för dig. Jag misstänker alltså att de, som de flesta föräldrar, i grunden vill dig väl, men att de visar det på helt fel sätt.
Jag vet inte vilka möjligheter det finns att dina föräldrar skulle kunna få upp ögonen för hur du mår, och hur de bidrar till att du mår sämre? Om du tror att det finns en chans, så kan du ta upp även denna fråga med den behandlare som jag tycker att du ska söka upp. Be om hjälp med att prata med dina föräldrar, helt enkelt.
Om du inte ser någon möjlighet att påverka dina föräldrar är det kanske bättre för dig att satsa på att på sikt ta dig ur deras maktgrepp. Du är ju 19 år, och har i alla fall teoretiskt sett en möjlighet att flytta hemifrån. Ett sätt, som inte ställer så stora krav på försörjning, bostad osv, är att söka sig till en utbildning med internatboende, till exempel en folkhögskola.
Jag tycker inte att du ska göra någonting förhastat, men om du så smått börjar planera för en flytt hemifrån i framtiden, så tror jag att det kommer att innebära att du redan nu kommer känna en lättnad från trycket av alla påbud och regler.
Vänlig hälsning,
