10/30/2012

Min 2-åring vill att jag ska leka med honom hela tiden

Jag är just nu hemma och är föräldraledig med min dotter som är 6-månader. Min 2½-åriga son är också hemma med mig. Jag och min sambo valde att inte ha honom på förskola. Min 2-åring blir lätt lite rastlös hemma. Jag träffar andra kompisar med jämngamla barn och åker/går iväg till lekplatser, bibliotek och andra ställen som är roliga för honom.

När vi är hemma leker jag med honom, men eftersom jag har en liten flicka med som vill ha uppmärksamhet och ett hem som då och då behöver städas kan jag/orkar jag inte leka med honom jämnt. Till saken är att han gärna vill att jag leker med honom hela tiden, eller myser i soffan med en bok eller sjunger. Han vill även gärna vara där jag är. (Jag förstår att han vill ha uppmärksamhet och det är ju inte så konstigt när han nyligen blivit storebror)

Detta gör mig både frustrerad och ger mig dåligt samvete. Jag vill ju inte att han ska känna sig åtsidosatt eller försummad när jag säger att jag inte kan eller vill leka just då. Hur ska jag se på det hela? Vi har tänkt skriva in honom på förskola om ett drygt halvår.


Jenny Klefbom svarar:

Jag anar av din fråga att du har funderingar kring om du räcker till för din son, eller om det kanske skulle vara bättre för honom att vara på förskola redan nu? Jag kan i så fall lugna dig med att ett så pass litet barn som ditt inte har något behov av vare sig pedagogik, eller att vara en del av en kompisgrupp. Med detta sagt vill jag poängtera att det inte är något fel med att låta sitt barn vara på förskola tidigare än vad ni har tänkt er: Förskolan är för det mesta en alldeles utmärkt miljö för små barn. Men det är inte något ett barn behöver för att utvecklas normalt i din sons ålder.

Barn är olika. En del är tidigt väldigt intresserade av andra människor och har ett medfött utåtriktat sätt, medan andra helst går för sig själva (ofta brukar det stämma väl överens med hur en eller båda föräldrarna är till sättet). Vissa är lugna och kan sitta och pula med samma sak långa stunder, medan andra far runt och är aktiva mest hela tiden. Kanske ställer de också krav på ständigt nya intryck och aktiviteter för att trivas. Men hur de än är, är det bra för barn att lära sig att själva kunna tillgodose sina behov – åtminstone kortare stunder, när det gäller så pass små barn som din son.

Nu kan man fundera lite över varför din son hänger efter dig på ett sätt som får dig att få dåligt samvete över att inte räcka till. Och där tror jag att vi får fundera i flera orsaksbakgrunder.

Först och främst är det självklart så att alla barn alltid väljer det som är roligast, godast, bekvämast osv. Ja, det gör även vi vuxna om möjlighet ges, och då vi inte orkar ta hänsyn till mer långsiktiga konsekvenser av vårt handlande. Det är alltså inget konstigt att din son försöker få dig att leka med honom: ”går det så går det”, tror jag att han resonerar.

När du beskriver ert liv tillsammans hemma så får jag dessutom intrycket av att han faktiskt har lyckats få med dig på en hel del lek, och en hel del annat mysigt och kul också. Och är det någonting som tenderar att få ett beteende att komma tillbaka så är det om det har givit god utdelning vid tidigare försök.

Tänk dig att du går in och köper en Triss-lott och genast vinner en storvinst. Då ökar möjligheterna att du kommer köpa en lott igen. Faktum är att jag tror att du kommer att köpa ganska många lotter innan du helt ger upp, och fiffigt nog har konstruktörerna tänkt på det så att de har slängt in en massa småvinster som kommer få dig att inte tappa hoppet, och därmed upphöra med beteendet. Exakt på det här sättet misstänker jag att din sons och ditt samspel har sett ut. Han tigger, ber och tjatar – du får dåligt samvete – och så är leken ett faktum. Och varför skulle han då sluta upp med att hänga efter dig?

Lösningen på problemet är inte att du ska sluta leka med din son, för att på den hårda vägen lära honom att han också ska kunna sysselsätta sig själv. Däremot tror jag att det vore bra om du dels var konsekvent med att inte ge efter då du har bestämt dig för att göra någonting annat, och dels lade upp en tydligare struktur över era dagar, så att det blir väldigt tydligt för din son när det är lekdags. Och när det är dags att hitta på någonting på egen hand.

För att det här ska fungera gäller det att du inte drabbas av så dåligt samvete att du ger efter. I det sammanhanget kan det vara bra att känna till att inget barn i hela världen har dött av att ha tråkigt. Men att det däremot finns forskning som visar att just att ha tråkigt är en väldigt bra grogrund för viktiga egenskaper som kreativitet och problemlösningsförmåga att utvecklas i.

Slutligen kan du också fundera över om du själv kanske skulle trivas bättre med om din son började på förskola några timmar om dagen redan nu, om det finns möjlighet till detta. Jag vet inte hur ni har planerat kring hans förskolestart om ett halvår, men som det är nu ges ju en gyllene möjlighet till skonsam och försiktig inskolning.

Vänlig hälsning,