3/24/2010

Min son är svårt sjuk - hur får jag hjälp att orka stötta?

Jag är en separerad man på 50 år som har en son på 15 som nyligen fått besked om att han har en svår sjukdom och sjukdomstid framför sig.

Jag själv är inte direkt stabil och känner mig otroligt ledsen över beskedet och orkar knappt stå upp. Än mindre är jag just nu lämpad som stöd för min son, men jag förstår att jag ändå måste vara stark och försöka förmedla positiva tankar. Jag förstår också att jag bör gå och prata med psykolog för att orka med detta. Vad ska jag göra? Vilken sorts "behandlingsform" bör jag söka?


Ingrid Gråberg svarar:

Det är ett tungt besked du har fått och samtidigt förväntas du vara stark och kunna stötta din son, vilket naturligtvis inte är det lättaste. I den bästa av världar hade du redan blivit erbjuden stödjande krissamtal via det sjukhus där din son behandlas. Kan hända finns den möjligheten, även om du inte automatiskt har blivit informerad om den. Som ett första steg tycker jag att du ska undersöka den möjligheten. Nu vet jag ju inte vilken diagnos din son fått eller hur hans prognos ser ut, men när det gäller allvarliga sjukdomar brukar sjukvården kunna erbjuda psykologiskt stöd till såväl patienter som till anhöriga.

Psykologer, kuratorer och präster som arbetar på sjukhus har onekligen en stor erfarenhet av att träffa människor i kris, och kan därför vara till stor hjälp. Men det är också viktigt att du får prata med behandlande läkare, för att få detaljerad information om sjukdomen och behandlingen - både generell information och om din sons speciella förutsättningar. Du frågar vilken sorts behandlingsform du bör söka. Jag vet inte exakt vad du menar med det, om du tänker i termer av terapiinriktning, exempelvis psykodynamisk terapi eller kognitiv beteendeterapi, eller om du syftar på helt andra faktorer, till exempel om samtalen sker individuellt eller i grupp.

Det jag tänker att du behöver just nu är individuella krissamtal och då spelar terapiinriktning inte så stor roll. När man befinner sig i en krissituation behöver man först och främst någon som lyssnar och ger en utrymme att reflektera kring det som har hänt. Inte sällan kan samtalen landa i existentiella funderingar. Ibland behöver man också hjälp med att strukturera upp sin tillvaro och sina tankar.

Du skriver att du inte direkt är stabil, vilket är lätt att förstå utifrån den situation du befinner dig i, men kan det vara så att du med det menar att du kände dig instabil redan innan din son blev sjuk? I så fall kanske du på sikt skulle må bra av att gå i en regelrätt terapi – och då kan det vara idé att fundera över vilken terapiinriktning som passar bäst för just dig och dina problem. Men som sagt, i nuläget handlar det om att ta sig igenom krisen och orka vara förälder.

Med vänlig hälsning