3/23/2010

Vår dotter säger att hon blir slagen hemma

Vår dotter som är 9 år har sagt till sin skolfröken att vi slår henne och lillebror. Vi har aldrig hotat eller slagit våra barn och blotta tanken är för oss helt främmande. Detta föranledde en anmälan till socialförvaltningen för utredning.

Vi är ledsna och känner oss kränkta. Men varför gjorde vår dotter så här? Det måste finnas en anledning? Hon har inte trivts i skolan och har haft problem med kamratrelationer. Hon har alltid varit en öppen och glad tjej men samtidigt känslig och sårbar i all sin glädje. Vi är oroliga för att hon bär på något som hon inte kan ge uttryck för genom att prata med oss.


Ingrid Gråberg svarar:

Eftersom det inte verkar ligga ett uns av sanning i det som er dotter har berättat för sin lärare, så är det fullt begripligt att ni känner er både ledsna och kränkta. Och förbryllade. För hur ska man förstå det som har hänt? Naturligtvis kan inte jag, som varken har träffat er eller er dotter, ge något svar på den frågan. Det jag kan bidra med är mina tankar eller rättare sagt de frågor som väcks hos mig.

Kan det vara så att ni har tagit hårt i henne och att hon har upplevt det som hotfullt, och sedan överdrivit lite när hon har berättat om det?

Har hon sett en film, eller läst en bok, där det förekommer våld i hemmet? Eller känner hon till att någon hon känner blir slagen hemma?

Brukar hon ljuga? Har hon ett stort behov av att få uppmärksamhet? Var hon arg på er den dagen hon pratade med sin lärare?

Ja, frågorna är många och ni har själva formulerat en; bär hon på något som hon inte kan sätta ord på? Är hennes beteende ett rop på hjälp? Det skulle det kunna vara, men det kan lika gärna vara något hon sagt för att få lite uppmärksamhet. Eller något hon sagt på uppmaning av en klasskamrat. Den enda som vet svaret är er dotter – och hon kanske varken kan eller vill förklara.

Att skolan har gjort en anmälan till socialtjänsten kan kännas hårt, men det är de tvungna att göra i ett sådant här fall. Och tänk så här: om utredningen genomförs fullt ut så kan det i bästa fall leda till att ni får ökad kännedom om er dotter. Lyckas ni inte räta ut alla frågetecken kan det vara idé för er att ta kontakt med BUP, för att få hjälp att stilla er oro. Men först kanske ni ska prata med läraren. Har hon haft någon anledning att känna sig orolig för er dotter innan den här händelsen? Har hon några tankar om vad som kan ligga bakom detta?

Vänlig hälsning