1/9/2013

Min sambo vill bara vara med familjen

Jag och min sambo har varit tillsammans i snart sex år. Vi har inga gemensamma barn. Vi är bägge i 50-årsåldern. Bor i radhus och det trivs vi med.

Problemet som har uppstått är att min sambo trivs med att endast vi två är tillsammans och de hemmavarande barnen som är mina, och som alla nu är stora tonåringar.

Jag själv saknar att vi INTE gör någonting alls tillsammans med andra vuxna människor. Under dessa år har jag aldrig fått med honom på teater, bio eller konsert. Svaret blir: usch gillar inte sånt med en massa folk om kring mig. Hans intressen är att jaga, fiska eller fjällvandra, vilket jag också gillar. Men jag vill ha en mer mixad tillvaro, både lugn och ro och ibland lite mera fart och fläkt. Nu har detta växt till ett problem som håller på att vittra sönder förhållandet. Jag känner ibland som om jag håller på och ge upp alltihopa och börja leva som singel igen.

Vi har pratat om detta flera gånger men vi kommer ingen vart, det tar bara stopp, ibland känns det som om han bara tar våra samtal som en lek. Vad ska man göra?


Staffan Carazo svarar:

Tack för din fråga. Låt mig snabbt sammanfatta: Du beskriver att du och din sambo inte delar tillräckligt mycket intressen och/eller tillräckligt mycket aktiviteter tillsammans med andra människor. Det ligger införstått i din fråga att det känns ensamt för dig.

Du beskriver som positivt att ni har vissa saker gemensamt. Men att det inte är tillräckligt mycket. Det verkar vara endast Din upplevelse att förhållandet brister?

Det uppstår lätt problem i kärlek om beroendet av varandra blir allt för stort. Kärlek bygger på goda (dvs lustfyllda) känslor. I ett allt för stort beroende blir kraven större än tillåtelsen för den andra (att leva sitt eget liv och må bra).

Ni har valt varandra en gång för att ni får varandra att må bra. Om förhållandet inte fungerar längre bör du vara ärlig med din sambo och ge honom en chans att förhålla sig till det. Men du bör också vara ärlig inför dig själv om du inte vill bli bitter och/eller deprimerad i förlängningen.

Om jag förstår dig korrekt (vilket jag inte vill ta för givet) tycks det inte vara en fungerande ”approach till livet” för dig att begränsa ditt livsutrymme.

Om du inte gör dig (allt för) beroende av din sambo kan Du fortfarande göra sådant som ger ditt liv mening. Om du däremot begränsar ditt liv (allt för mycket) mår du dåligt. Du skriver att ni kan dela vissa intressen. Och det är bra. Man bör ge varandra tillräckligt mycket frihet att välja.

Det hjälper förstås inte alltid att lämna ett förhållande för att må bra. Det krävs också tillräcklig självkännedom för att förstå vad som behövs för att göra ens tillvaro meningsfull. Var försiktiga med att begränsa varandra eller ställa för stora krav på den andra att göra er lycklig.

Det kan ibland vara bra att konsultera en psykolog innan man tar stora viktiga beslut i sitt liv. Det kan räcka med några konsultationer, men kan ibland också innebära en längre bearbetande kontakt. Lycka till!

Med vänliga hälsningar,