11/6/2012

Min dotters pappa försvann för tre år sedan

Min dotter är nu 11,5 år. Hennes pappa som hon åkte till varannan helg och storhelger, semestrar fick en depression för tre år sedan och har klippt alla band med henne och övrig familj. Vi vet inte var han bor, vad han har för telefonnummer.

Vi har fortfarande delad vårdnad dock vilket inte fungerar i praktiken. Att han är deprimerad är inget jag vet egentligen.

Hur skall jag bemöta mitt barn när det gäller detta. Hon vill inte prata om det. Hur skall jag veta om hon mår dåligt över detta, vad kan jag göra? Kan det komma reaktion i tonåren? Ibland kan jag uppleva att hon är passiv och bara tittar på TV och data. Samtidigt är väl det typiskt för den åldern?


Jenny Klefbom svarar:

Så länge din dotter fungerar i vardagen; har kompisar, klarar av skolarbetet och lever ett något sånär aktivt och innehållsrikt liv som hon själv verkar uppskatta tror jag inte att du behöver känna någon stor oro för henne. Men det är klart att det påverkar ett barn att plötsligt förlora sin ena förälder. I synnerhet om barnet inte får någon förklaring till detta.

Det är mycket vanligt att barn tar på sig ansvar för sådant som händer runt omkring dem. Ansvaret kan ibland te sig helt absurt ur ett vuxenperspektiv, och anledningen är att barnet har en mer egocentrisk världsbild än vuxna. De ser helt enkelt sig själva lite mer som alltings centrum, än vad vi vuxna (förhoppningsvis) gör. Det här tycker jag att du ska ta fasta på i dina samtal med din dotter: Att fokusera på att pappas försvinnande inte har någonting med henne att göra.

Nu är situationen sådan att ni varken kan få kontakt med pappan, eller egentligen vet varför han har försvunnit. Som vuxen kan du förstås spekulera över detta, och säkert har många tankar flugit genom ditt huvud. För ett barn är det däremot inte lyckat att dras in i sådana funderingar och spekulationer. Fantasin tenderar nämligen att ofta vara mycket värre än verkligheten. Samtidigt kan du inte rimligtvis ge din dotter ett tydligt svar på frågan ”varför?” utan att samtidigt tumma lite på sanningen.

Eftersom det också är svårt för ett barn att leva i total ovisshet, är mitt förslag att du presenterar en förklaring som är så nära sanningen du kan komma, och som du själv kan stå för. Exempelvis att det verkar mycket troligt att man drabbats av sjukdom, exempelvis depression, om man inte längre klarar av att ha kontakt med sitt eget barn.

Du skriver att din dotter inte vill prata om pappans försvinnande, och det är begripligt. Dels väcker det förstås jobbiga känslor hos henne. Men det kan också vara så att hon hittills har upplevt att du vill ha ut något av henne i dessa samtal. Eftersom du är orolig för hur hon har påverkats, är det inte omöjligt att hon har upplevt det du skulle beskriva som ”samtalsstunder” snarare som ”utfrågningar” eller i värsta fall ”korsförhör”. Om det är så, skulle du kunna börja prata om pappa på nya sätt. Exempelvis genom att själv nämna honom i det du säger, men utan krav på ”svar” från henne. Du kan också tala om honom i andra termer än själva försvinnandet. Vad han och flickan brukade göra, hur han är som person eller annat som väcker mer positiva minnen. Kanske finns det foton ni kan titta på, där pappa förekommer i mer positiva minnessammanhang.

Det är förstås inget självändamål att din dotter hela tiden ska bombarderas med samtal om sin pappa. Men jag tror ändå att det vore olyckligt om pappa raderades ut fullständigt ur hennes liv så att han aldrig får föras på tal, ”som om han aldrig funnits”. Det blir därför din uppgift att hålla de positiva minnena lagom vid liv, så att dörren inte helt stängs för att pappa en dag kan bli bättre och återigen klara av att ha kontakt.

Vänlig hälsning,