6-åring med klaustrofobi
Vår son är 6 år och sedan ett drygt halvår har svårt att gå in på en toalett ensam, åka hiss och lite svårt att åka bil i tunnlar.
Han råkade låsa in sig på toaletten på dagis. Fick panik men mådde sedan hyfsat bra. Efter det måste toalettdörren vara vidöppen. Kort därefter vägrade han att åka hiss och sedan att åka tunnel med bil.
VI har försökt att öva och ibland på vissa toaletter han känner till går det bra att stänga dörren. Men det är väldigt olika.
Vi har övat mycket på hiss och det går bättre och bättre.
När vi åker bil i långa tunnlar ser han sammanbiten ut men inte mer.
Vi funderar nu på att låta honom träffa en KBT-terapeut för att han skall komma ifrån sin klaustrofobi. Problemet med toaletter gör att han väldigt ofta kissar på sig istället för att gå på toa.
Har läst om intensiv KBT. Vi har kontaktat en terapeut i Göteborg där vi bor och har besökstid i aug. Jag skulle vilja veta lite om tillvägagångssättet för KBT i ett sådant här fall. Vad kan tänkas vara en rimlig behandlingstid? För oss är det också en kostnadsfråga, tyvärr.
Ingrid Gråberg svarar:
Även om kognitiv beteendeterapi, KBT, ofta förknippas med manualbaserade behandlingar så kan förstås upplägget skilja sig åt lite beroende på vem som utför behandlingen – och beroende på vem som är klient. Men en behandlingskontakt inleds alltid med ett eller ett par bedömningssamtal där terapeuten försöker ta reda på så mycket som möjligt om det/de problem som klienten sökt hjälp för, och även skapa sig en bild av klientens allmänna livssituation.
I ert fall kommer troligtvis terapeuten att försöka ta reda på hur er sons katastroftankar ser ut, det vill säga ta reda på vad han är rädd ska hända om han låser toalettdörren, åker hiss och åker i tunnlar. Helt enkelt ta reda på ”Vad är det värsta som kan hända?”.
Innan själva behandlingen inleds behöver man också göra en lista över olika toalett-, hiss- och tunnelsituationer som man rangordnar efter hur obehagliga de är för just er son. Är det till exempel jobbigare att låsa dörren om toaletten är liten eller om den saknar fönster? Spelar det någon roll hur handtaget ser ut och så vidare.
När ”rädslolistan” är klar är det dags att börja med själva behandlingen, som kallas för exponeringsbehandling och går ut på att man steg för steg utsätter sig för det som är jobbigt under kontrollerade former. Men först förklarar terapeuten på ett tydligt sätt hur behandlingen går till och varför behandlingen fungerar. Skulle man inte göra det, så tror jag inte att så många klienter skulle vara beredda att ge sig i kast med sina rädslor på det här sättet.
Själva behandlingen kan i bästa fall genomföras vid ett och samma tillfälle, men med yngre barn är det ofta klokt att dela upp behandlingen på flera tillfällen. Räkna med att ett behandlingstillfälle tar två till tre timmar (mer än så brukar man inte orka med) och då kommer er son att få börja lite längre ner på ”rädslolistan” och sedan sakta jobba sig uppåt. Tanken är att man får börja med något man känner att man rimligen kan klara av och när den övningen känns helt ok, så går man vidare till nästa steg, och när den övningen känns helt ok, så tar man nästa och så vidare. När man är på näst översta steget är klivet upp till det jobbigaste och svåraste steget inte så högt.
Även om behandlingen inte behöver ta så hemskt många timmar i anspråk, så kan det ändå bli en kännbar kostnad. Därför undrar jag om ni har provat att kontakta den lokala BUP-mottagningen. Där är all behandling kostnadsfri.
En sak ni kan träna på i väntan på att få träffa en terapeut är att låta er son låsa och låsa upp dörrar när ni är med. Många gånger beror inlåsningar på toaletter på att man ryckt i handtaget för snabbt, innan man vridit om låsvredet ordentligt. Sedan kan ni visa hur man öppnar dörrar från utsidan om olyckan skulle vara framme – om ni inte redan gjort det.
Läs mer under "Symtom och besvär". Där finns en artikel om specifika fobier samt läs- och länktips. Under ”Få hjälp!” finns en artikel om KBT. Hälsningar
