Vår 1-åring har sett oss slå varandra - kan det skada honom?

Jag och min man har börjat tjafsa och bråkat mycket sedan vi fick barn. Han är ledig mycket från sitt jobb och vi är hemma mkt båda två -då jag är mammaledig. Varje dag är det tjafs och ca en gång i månaden förekommer även våld mellan oss och vår son har sett på. Min man brukar dra mig i håret när jag blir arg. Då tappar jag besinningen o vill slå tillbaka.

Jag märker att min son lider av att se detta. Efter bråken brukar min man åka iväg några timmar. Jag är då ensam med min son som bara vill krama mig då. Efter dessa bråk brukar han bli extra mammig och klängig på mig. Han trivs inte att vara med sin pappa längre och är hela tiden efter mig.

Våra gräl går ofta ut på att min man inte stöttar mig i olika saker. Han tycker bla. att jag gullar och är för snäll med vår son. Att jag måste sätta gränser m.m.

Vi går i familjeterapi nu men vår psykolog kunde inte svara på hur skadligt detta är för vår son. Vad tror du? Jag mår jättedåligt av detta och har sömnproblem.


Jenny Klefbom svarar:

Jag ska vara helt ärlig mot dig. Barn tar mycket stor skada av att se sina föräldrar bråka, för att inte tala om när bråken leder till handgripligheter.

Det finns forskning som visar att ur barnets perspektiv är det precis lika illa att se sin förälder bli slagen, som att själv bli slagen. Det är alltså barnmisshandel att utsätta sina barn för detta. Det finns också forskning som visar att det är skadligare för barn att bo med båda sina föräldrar, om de bråkar mycket (och då menar man ”bara” verbala bråk), än det är för ett barn att gå igenom en skilsmässa.

Det du beskriver av din sons beteende visar ju också vilka starka känsloreaktioner han redan nu har. Och det faktum att din man försvinner efter slagsmålen, i stället för att stanna kvar och ställa till rätta och ta hand om barnets reaktioner gör inte situationen bättre.

Det finns alltså all anledning att ändra på situationen. Jag tycker att det är jättebra att ni går i familjeterapi, men samtidigt tycker jag inte att det låter som en framkomlig väg att fortsätta att leva tillsammans under de här omständigheterna. Grundregeln är att omedelbart lämna ett förhållande som har våldsinslag. Sen är det inget som hindrar att man går i familjeterapi medan man bor ifrån varandra.

Inte heller förstår jag riktigt hur er psykolog resonerar. Är du säker på att det är en psykolog ni går hos? Visst finns det familjeterapeuter som är psykologer, men det är också vanligt att det är socionomer som arbetar med sådant. Som legitimerad psykolog är man skyldig att anmäla så allvarliga missförhållanden som de du berättar om till de sociala myndigheterna. Och jag har svårt att föreställa mig en psykolog som arbetar som familjeterapeut – men inte känner till riskerna för barn med våld mellan föräldrar.

Mitt råd är alltså att du omedelbart tar ditt barn bort från den destruktiva miljö som han nu lever i. Förutsatt att pappan inte har slagit barnet, eller på annat sätt visat påtagliga brister i sin förmåga att ta hand om pojken, kan ni ordna ett schema så att ni kan ha växelvis boende. Och så bör ni ha det tills ni har rett ut era meningsskiljaktigheter och hittat andra former för att lösa konflikter än dem ni tillämpar nu.

Vänlig hälsning