11/21/2012

Kan jag lämna min lille son i tre dagar?

Har fått nya spännande arbetsuppgifter då jag snart ska börja jobba igen efter min föräldraledighet och inför detta hålls introduktionskurser på tre dagar. Min son kommer vara nästan 9 månader då jag börjar jobba men min fråga är om jag redan nu kan lämna honom och för så pass lång tid som tre dagar (två nätter)?

Han har en nära relation med sin andra mamma och hon vill väldigt gärna prova att vara själv med honom innan hon börjar sin föräldraledighet.

Har läst lite om det här med anknytning men tycker inte jag hittar något om att lämna barnet med den andra föräldern. Från början var det min idé att de kunde vara hemma, men har nu läst på lite mer och börjar undra.

Min fru jobbar fyra dagar i veckan och de andra tre är det hon som har huvudansvaret för vår son. Jag har dock inte varit ifrån honom mer än i några timmar och ammar fortfarande, men han tar ersättning utan problem.

Min son har börjat reagera på främlingar men är såklart trygg med oss båda. Vi har lite tid på oss att prova innan jag åker, tex att jag är borta en dag. Så kan vi se hur han reagerar. Möjligheten finns också att de följer med, men min fru vill hellre vara hemma.


Jenny Klefbom svarar:

Det är nog få psykologer som skulle våga sig på att ange exakta tidsangivelser för hur länge man kan vara ifrån barn i olika åldrar, och det är nog förklaringen till att du inte har hittat några mer konkreta förhållningsregler att hålla dig till. Anledningen till detta är att det är så många faktorer som måste vägas in såsom barnets personlighet, hur relationen hittills utvecklats och sett ut osv.

När det gäller anknytning så talar man om att det som är viktigast för det lilla barnet är att knyta an till specifika anknytningspersoner. Med det menar man att anknytningspersonerna inte är utbytbara hur som helst. Själva anknytningsprocessen innefattar alltså att på djupet lära känna och komma nära en speciell annan människa.

Nu visar forskningen att barn inte alls bara har förmåga att knyta an till en person, som man kanske har trott tidigare då vårt samhälle var organiserat på så vis att det nästan alltid var mammor som var hemma med barn. Tvärtom har det visat sig att barnet redan från start har förmågan att relatera till flera personer, men inte hur många som helst. Ser man allt ur ett biologiskt perspektiv så ter det här sig ju helt rimligt: I de allra flesta barns liv så finns det ju flera familjemedlemmar som kommer att delta i vården om det lilla barnet. Det kan vara båda föräldrarna, syskon, mor- och farföräldrar och kanske någon annan viktig person som finns i familjens närhet. Sen är det inte sagt att alla dessa har lika nära relationer till det lilla barnet, men det är inte heller självklart att det är just föräldrarna som har de allra starkaste banden till det lilla barnet.

Anknytning kan ibland upplevas som ett flummigt och svårbegripligt begrepp, men i grunden handlar det om något så konkret som hur mycket barnet är tillsammans med en viss person, och i vilken mån denna person förmår uppfatta, tolka och tillfredställa de behov som det lilla barnet kommunicerar.

Barn är som bekant olika tydliga i sin kommunikation, och har olika behov, som också kan skilja mycket i styrka. Det kan också finnas hinder för den vuxna att vara på topp vad gäller uppmärksamhet som han eller hon inte rår för, såsom sömnbrist, förlossningsdepression eller bara att man hela tiden har fokus någon annanstans (till exempel dålig ekonomi, otrygga omständigheter eller konflikter mellan föräldrarna). Av detta kan man alltså förstå att anknytningen är en effekt av faktorer hos både barnet och den vuxne, men även av faktorer i omgivningen.

Som du beskriver er familjesituation, så har ni båda föräldrar ett nära förhållande till er son. Din fru tycks också känna sig helt trygg i att vara ensam med honom (i att kunna tillgodose hans behov och ge honom tröst till exempel), och bara det tycker jag är en signal på att hon är ordentligt anknuten till er pojke; att hon känner sig trygg i sin föräldraroll. I och med det ser jag inte att det skulle vara något dåligt med att hon ensam har hand om honom i 3 dagar.

Vad som däremot skulle kunna vara lite problematiskt är den plötsliga och ovana separationen från dig. Därför tycker jag att era planer på att successivt låta honom vänja sig vid att vara ifrån dig längre stunder – innan din resa – låter som en bra idé. Det är också olyckligt om du använder din resa som ”amningsavvänjningskur”, då det kanske kan bli lite för mycket förluster för honom på en gång. Ett sätt att undvika det är om du pumpar ur brösten både innan din resa (och fryser in så att han kan fortsätta få din bröstmjölk under din frånvaro) och under resan så att mjölkproduktionen inte upphör eller minskar drastiskt.

Ni tycks tänka mycket på hur ni ska göra för att det ska bli bäst för er son, och bara det är en god grogrund för att det faktiskt också blir bra för honom.

Vänlig hälsning,