Är det något fel på mitt barnbarn?
Mitt äldsta barnbarn som ska bli 9 år i maj är jättejobbig. Varje födelsedagskalas och andra familjeträffar förstör han. Han har alltid haft svårt att vara still. Är vaken länge om kvällarna och är trotsig.
Jag undrar om det är för han är enda barnet? Han blir överröst med alla prylar han vill ha. Han blir väldigt arg när han spelar spel eller gör något annat som inte går som han vill, skriker och gapar. När vi skulle hälsa på hans farfar på sjukhuset satte han igång att bråka där också, fast farfar är svårt sjuk.
Det är synd att det ska vara så här för man är livrädd för att vara barnvakt åt honom, jag har 2 barnbarn till på 6 år och en på 3 månader, där är det helt annorlunda. Hans mamma har ofta tagit honom i försvar vid tillsägelser av pappan. Så fort han ser att någon fått någon pryl ska han ha en som är finare, väldigt avundsjuk.
Han har inte kunnat vara stilla sen han var jätteliten, vaken hela nätterna. Konstigt nog kan han sitta still i skolan, vad jag vet i allafall. Jag undrar om det är något fel på honom, han blir äldre och äldre men inge lugnare. Han förstörde min 65-årsfest i går.
Orolig Farmor
Jenny Klefbom svarar:
Jag förstår att du känner dig nedslagen och upprörd, om du alldeles nyss fått ditt födelsekalas förstört av ditt barnbarn. Tyvärr är det ju så att man inte väljer sina släktingar, vare sig barn, föräldrar eller barnbarn. Man får snällt hålla tillgodo med dem man får. Däremot brukar det vara en stor lättnad för många, att förstå mer om bakgrunden till olika personers negativa beteenden. Det blir t ex mycket lättare att ha fördragsamhet med sin pappas passiva beteende om man får reda på att det beror på att han lider av depression. Eller att hjälpa sin svärmor med städningen om man får veta att hon har ryggproblem. Och så vidare.
Därför tycker jag att det skulle vara bra om ni alla får en förklaring till ditt barnbarns beteende. Hittills har du resonerat i termer av att han är bortskämd, och att hans mamma kanske är lite dålig på att sätta gränser för honom. Så kan det förstås vara. Din beskrivning stämmer också ganska väl på en pojke med ADHD.
Har han inga problem i skolan alls, så stämmer förstås inte den hypotesen. Men det verkar ganska osannolikt att ett barn som är en sådan tornado på fritiden skulle sitta snäll som ett lamm hela skoldagarna.
Du kan förstås inte bestämma om vad ditt barnbarn behöver i vårdväg, men jag tycker att det vore både modigt och omtänksamt av dig att ta upp frågan om en utredning till diskussion med pojkens föräldrar. Jag kan naturligtvis inte garantera dig att ett sådant förslag kommer att tas emot väl av föräldrarna. Kanske upplever de bara ditt förslag som ett kritiskt påhopp. Men chanserna ökar att de förstår omtanken bakom ditt förslag om du talar mer utifrån pojkens behov, än utifrån dina egna känslor.
Precis som du skriver så förväntar man sig ju faktiskt att barnen ska bli lugnare, och uppnå ökad mognad, med åldern. Så har inte riktigt skett här. Och en oroväckande tanke är vad som kommer att hända om han inte lugnar ner sig under de kommande åren heller. Därför finns det all anledning att ta itu med att få en förklaring av problemen nu. Och inte när ni står där med en tonåring helt utan spärrar.
Här kan du läsa mer om Barns utveckling, Barnbarn och ADHD
Vänlig hälsning
