Har vår 12-åring en ätstörning?
Vår dotter som är 12 år har de senaste året blivit mycket hälsomedveten och tränar mycket nästan varje dag med olika träningsprogram hemma som hon hittar på nätet. Hon har blivit smalare och kommenterar ofta sin kropp att hon inte är nöjd med något som hon försöker träna bort. Hon letar efter dieter och hälsosam kost på nätet och läser mycket om kost vilket har resulterat i att hon vägrar äta vissa saker för att de är som hon säger onyttiga. Hon vägrar äta rött kött bl.a. Ibland är hon sugen på t ex choklad och då funderar hon fram och tillbaka länge innan hon väljer om hon ska äta eller inte. Äter hon får hon dåligt samvete och säger att hon måste träna för att kunna äta godis ibland.
Vi har varit hos läkare för att hon känner sig trött och hängig och man konstaterade att hon behöver lite järn tillskott och D vitamin. Vi försöker att hitta en balans i tillvaron med hennes kroppsfixering och matproblem men vi är rädda att göra fel så att det blir värre. Vad ska vi göra?
Ingrid Gråberg svarar:
Att äta hälsosam kost och träna är i grunden någonting väldigt bra, men även bra vanor kan gå till överdrift. När det gäller vårt förhållande till mat och ätande så är det sällan helt problemfritt i vår del av världen. Vi äter inte bara i överlevnadssyfte, utan också för att det är gott, som tröst, för att fira och som en del i en social samvaro.
Vad vi bör (eller inte bör) stoppa i oss råder det delade meningar om och vad som är de mest tongivande åsikterna varierar över tid. Långt ifrån alla kostråd och ställningstaganden kring mat bygger enbart på vetenskapliga rön. Ett exempel är animaliska produkter som en del avstår ifrån att äta på grund av hälsoskäl, medan andra gör det huvudsakligen av omtanke om djuren och vissa gör det med tanke på miljön.
Personer som letar efter olika dieter har ofta inte bara en generell önskan om att må bra som drivkraft, utan prioritet nummer ett brukar ofta vara att gå ner i vikt/att bli smal. Precis så verkar det också vara för er dotter. Hon har satt upp regler och förbud kring maten, hon får dåligt samvete om hon äter choklad och tänker att hon måste kompensera onödigt kaloriintag (godis) genom att träna. Dessutom använder du ordet ”kroppsfixering” i ditt brev.
Under det senaste året har din dotter gått ner i vikt, men du skriver inget om hennes utgångsläge. Det faktum att du är bekymrad gör att jag misstänker att det aldrig har handlat om vare sig fetma eller mer kosmetisk, men ändå påtaglig, övervikt. Det verkar heller inte vara en tillfällig nyck att prova olika dieter och träna flitigt, utan så här har det sett ut under en längre period. Därför kan man nog säga att dotterns hälsomedvetenhet har övergått till att bli en osund fixering.
Ni har redan varit hos läkaren och fått veta att det fanns en brist på järn och D-vitamin, men har ni diskuterat förhållandet mellan födointag och motion med en läkare, sköterska eller dietist? Om man ständigt får i sig färre kalorier än vad man gör av med kommer man inte bara successivt bli smalare och smalare, utan det kommer även uppstå andra bristtillstånd i kroppen (precis som det kan göra om man äter väldigt ensidig kost).
Att bara informera er dotter om riskerna med hennes matvanor är förmodligen inte tillräckligt för att hon ska få ett mer avslappnat förhållningssätt till sitt ätande och framförallt är det inte tillräckligt för att hon ska känna sig nöjd med den kropp hon har. Säger att hon är fin som hon är och inte alls behöver bli smalare gör ni säkert redan, och det är bra, men föräldrarnas omdöme brukar inte smälla så högt i den här åldern. Så vad kan ni göra mer för att hjälpa er dotter?
Du skriver att ni är rädda för att göra fel och förvärra problemet, vilket får mig att undra om ni tassar på tå och undviker att tala klarspråk och ställa krav. Utan tvekan kan det vara en svår balansgång hur man ska bemöta någon som har utvecklat ett problematiskt förhållande till mat och sin egen kropp. Samtidigt har ni som föräldrar ansvaret för er 12-årings hälsa och utveckling och det kan ni gott vara tydliga med.
Om ni inte tillsammans kan komma fram till vad som är rimligt när det gäller födointag och träningsmängd, så bör ni ta hjälp av läkare eller dietist. Sedan tycker jag att ni ska föreslå en samtalskontakt och hjälpa till att ordna en tid hos skolkuratorn till exempel. Upplever ni att kroppsfixeringen är stark och/eller att er dotter är nedstämd eller ångestfylld bör ni istället vända er till barn- och ungdomspsykiatrin.
Här kan du läsa mer om:
Ätstörningar
Tonåringar
Vänlig hälsning,