Kan man vara ifrån sitt barn i 3-veckorsperioder?
Jag har blivit erbjuden en ny anställning som innebär att jag var fjärde månad kommer vara bortrest i tre veckor i streck. Jag lämnar då min dotter hemma med sin pappa. Dock är hon mycket hos både farmor och även morfar på dagtid och kommer inte behöva vara regelbundet på förskolan under tiden jag är iväg.
Vi har i vanliga fall vår dotter på 5 år mer eller mindre varannan vecka så hon är van vid att vara ifrån mig. Jag funderar ändå väldigt mycket på hur detta kan tänkas påverka henne? Att jag kommer få det jobbigt är ok men jag vill inte riskera att hon påverkas negativt av detta. En lösning vi funderar på är att hon hälsar på mig under några dagar efter halva tiden om möjligt.
Vad tror ni om att vara ifrån varandra tre veckor och hur det påverkar ett barn i 5-års åldern? Kan jag göra något före och efter som gör det hela lite bättre?
Jenny Klefbom svarar:
Det är inte möjligt att ge dig något entydigt svar på din fråga, då det inte går att sammanfatta ett barns hela livssituation i ett mail på några meningar. Och även om det hade varit möjligt för mig att träffa er och göra grundliga bedömningar av både hur starka era relationer är, vilka påfrestningar din dotter har varit utsatt för tidigare i livet, och är utsatt för nu, och vilken typ av personlighet din dotter har, så hade det ändå varit omöjligt att förutse vilka konsekvenser de separationer som du talar om i din fråga skulle kunna komma att få. Det vore att utge sig för att vara spåtant snarare än psykolog. Det jag däremot kan hjälpa dig med är att resonera lite kring alla de faktorer som jag tar upp, och som alla är viktiga för hur ett barn hanterar känslomässiga separationer.
Det första jag tar upp är hur era relationer ser ut i familjen. Jag tänker då på sådana saker som om din dotter står dig eller sin pappa närmast, och vilka roller ni fyller i hennes liv.
En annan viktig relationsfråga är hur din och flickans pappas relation ser ut. Är ni separerade men har en vänskaplig relation med gott samarbetsklimat kring ert gemensamma barn? Brukar det aldrig uppstå problem i planeringen kring boende, uppfostran, regler och liknande, eller har ni ofta olika uppfattning? Och kanske viktigast av allt; är pappan positiv till dina nya arbetsförhållanden och ser fram emot mer tid med sin dotter?
Nästa fråga gällde eventuella påfrestningar i flickans liv. Jag förstår ju att du och pappan är separerade, och eftersom en separation alltid är en mycket omvälvande händelse i ett barns liv, om den inte skedde när hon var så liten att hon inte kommer ihåg något, så är det värt att tänka lite kring detta.
Om er separation skedde relativt nyligen, får man nog tänka att er flicka en tid framöver kommer att vara lite extra skör, och kanske i synnerhet känslig för nya separationer. Skedde den för länge sedan, men under turbulenta former, innebär även det en belastning i hennes liv, som troligtvis gör henne mer känslig för nya stora förändringar i livet.
Sen kan det ju också finnas annat som utgör påfrestningar i hennes liv. Hur har hon det på förskolan? Följer hennes liv i övrigt inarbetade och för henne välkända och trygga rutiner? I det här sammanhanget vill jag också ta upp frågan om förskola under dina jobbveckor. Det kan visst det vara en lättnad för barn att bara få vara hemma och gosa med en släkting någon dag då och då, men för många barn är det just rutinerna – att varje dag är lik den andra – som utgör tryggheten. Och när man är 5 år är dessutom förskolan oftast det roligaste man vet. Att bara gå hemma med en vuxen brukar de flesta 5 åringar snabbt tröttna på.
Slutligen tog jag upp din dotters personlighet som en viktig faktor. En del barn är ängsliga, lätt oroade, klängiga och föräldrabundna långt upp i åldrarna. Andra är utåtriktade, risktagande och vill ha nyheter och ny stimulans mest hela tiden. Det är inte bättre eller sämre att vara på det ena eller andra sättet, men det är klart att det är jobbigare för det mer mamma- eller pappabundna barnet att vara ifrån sin förälder.
Andra personlighetsdrag är att vissa barn är rent mentalt väldigt mogna vid 5 års ålder. Även om man får räkna med att ingen 5-åring har samma tidsuppfattning som en vuxen (för dem är 3 veckor mycket längre tid än för oss), så finns det 5-åringar som det går att resonera med om komplexa saker. Om din dotter är ett sådant barn kan det gå att hitta kompromisser där hon själv får uttrycka vad hon behöver för att känna sig trygg under din bortavaro.
Jag har nu tagit upp en mängd saker som du kan fundera över i ditt beslut. Jag hoppas också att du tar in pappan i dina överväganden, för självklart bör även han ha rätt att ha en åsikt i den här frågan.
Jag vill också ta upp att det i alla tider har varit så att barn har varit ifrån sina föräldrar under perioder. Har man arbetat på sjön, som turnerande artist eller på oljerigg till exempel, så är det dessa villkor som gäller. Nu är ju inte arbetslivet alltid utformat efter barns bästa, men ingenting tyder heller på att barn till föräldrar som jobbar på det viset skulle fara allvarligt illa. Idag finns också en massa hjälpmedel för att hålla kontakten som inte funnits tidigare, som till exempel möjligheten att säga god natt varje dag via Skype eller telefon, nästan oavsett var på jordklotet man befinner sig.
Vänlig hälsning,
