Träningstokig 9-åring

Min 9-åring älskar att träna, hon spelar handboll och fotboll, tränar och spelar med sitt lag, vilka är ett år äldre och tränar även med tjejerna som är två år äldre, där hon ibland även är med och spelar match.

De dagar det inte är träning vill hon gärna ut i spåret och springa. Hon är väldigt medveten om att hon är duktig, men ställer väldigt stora krav på sig själv, tycker hon är värdelös när hon har gjort en bra match enligt oss. Säger någon till henne att hon har ett dåligt skott så nöter hon tills hon kan det. Detta märks även i skolan, stora krav på sig själv, duktig på läxor men sällan supernöjd, min fråga är kan barn träna för mycket, gör vi henne en otjänst när hon spelar med 2 år äldre (där känns det som om hon har mindre krav på sig själv). Att träna är det bästa hon vet just nu!


Ingrid Gråberg svarar:

Träna är det bästa din dotter vet just nu, skriver du. Och tränar gör hon mest varenda dag som det verkar.

Visst kan det bli för mycket av det goda rent fysiskt när man är 9 år – beroende på hur träningen ser ut – men jag är nog mer bekymrad över syftet än mängden träning. Är det huvudsakliga syftet att ha roligt eller är fokus helt och hållet på prestationer? Är din dotter förmögen att känna sig nöjd med sina insatser på fotbolls- och handbollsplanen och kan hon njuta av tillvaron?

Om vi utgår ifrån att tränarna har adekvat utbildning och vet vad en 9-årings kropp tål, och om idrottandet är förknippat med glädje och får din dotter att må bra både fysiskt och psykiskt behöver ni bara ställa er följande frågor: Har hon tid och ork över till att umgås med kompisar? Hinner hon få tillräckligt med mat, sömn och vila? Normalt sett behöver man också fråga sig om det finns tid och ork över till skolarbetet, men det låter som att er dotter är högpresterande även i skolan och inte behöver uppmuntras till att ägna än mer tid åt läxor.

Om slitet på fotbollsplanen och i sporthallar i första hand prioriteras för att det leder till uppmärksamhet och beröm är det inte främst träningsmängden ni behöver fundera över, utan inställningen och upplevelsen. Sticker er 9-åring verkligen ut i löparspåret för att hon njuter så av att röra på sig eller är det ett led i hennes kamp mot toppen?

Du undrar om ni gör er dotter en otjänst genom att låta henne träna med ett lag där övriga spelare är två år äldre, men har ni frågat henne varför hon utöver träningar och matcher i två sporter och i flera lag känner ett behov av att springa även på egen hand?

Jag tycker att ni ska försöka få fatt i dotterns tankar kring sina egna prestationer och målsättningar. Ni behöver också diskutera vad som är rimligt och det kan ni göra tillsammans, men det är ni föräldrar som har ansvaret för ert barns hälsa och utveckling så det är ni som måste ta beslutet att dra ner på träningar (och eventuellt läxläsning) om ni anser det vara befogat. Och för att hjälpa till att styra bort fokus från prestationer kan ni istället för att fråga hur det gick på en match fråga om hon hade roligt.Ni kan även ta initiativet till kravlösa aktiviteter som inte inkluderar några tävlingsmoment.

Eftersom du skriver hit och tar upp de höga kraven som ett problem, så antar jag att ni föräldrar inte medvetet har förmedlat till er dotter att ni har höga krav och förväntningar på henne. Däremot är det ju inte omöjligt att ni omedvetet och indirekt har hjälpt till att sätta fokus på prestationer genom att ensidigt uppmärksamma och berömma prestationer eller genom att själva agera på ett sätt som visar att det är viktigt att göra bra ifrån sig och nå uppställda mål. Så behöver det inte alls vara, men det finns alltid en poäng att fundera över sitt eget beteende när man ska försöka förstå sig på sina barn.

Vänlig hälsning,