12/5/2012

Hur kan jag stödja min tjej som har PTSD?

Hej! Min flickvän har för en tid sedan fått diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Mitt problem är att hon i sina sämre perioder stöter bort mig. Hon säger att hon måste vara själv och tänka. Att jag inte förstår. När jag säger att jag vill förstå och hjälpa henne säger hon att det inte går.

Jag vet att hon känner sig övergiven om jag gör som hon ber mig och går min väg, men jag känner mig så fruktansvärt maktlös när hon vägrar låta mig finnas där och hjälpa. Förstår inte hur jag ska nå fram. Vad ska jag göra?


Jenny Klefbom svarar:

PTSD – posttraumatiskt stressyndrom, är ett syndrom man kan drabbas av om man varit med om ett eller flera trauman. Att drabbas av känslomässiga problem till följd av trauman har människor förstås alltid gjort, men diagnosen kom till efter att man uppmärksammat att soldater i Vietnamkriget uppvisade ett mönster med samma typ av problem då de kom hem ifrån kriget. Man förstod att det fanns en koppling mellan vad man varit med om – och den typiska symtombilden hos soldaterna.

Problemen yttrar sig som återkommande och påträngande minnen av det som varit traumatiskt – så kallade flashbacks. Minnena kan också komma i form av mardrömmar och de kan dyka upp i situationer som på något sätt påminner om den traumatiska händelsen. De kan triggas av vissa sinnesförnimmelser, som att man känner en viss lukt, eller är på en viss typ av plats. Vidare så ska personen med PTSD uppleva så starka negativa känslor att han eller hon aktivt börjar undvika vissa situationer, personer eller platser.

Till följd av PTSDn har den drabbade också en ökad känslighet, eller vaksamhet, som kan yttra sig i sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter, irritabilitet eller vredesutbrott, lättskrämdhet och att man är ständigt är orolig, spänd och på sin vakt. På grund av alla svårigheter leder PTSD ibland till att den traumatiserade isolerar sig, eller börjar kraftigt begränsa sitt liv på andra sätt.

Det vanligaste är dock faktiskt att PTSD läker ut alldeles av sig självt. Människan har nämligen en stor inbyggd förmåga till återhämtning. En stor andel har därför fått minskade symtom ett år efter den traumatiska händelsen, men sen finns det också de som inte blir friska av sig själva. Varför det är så vet man inte, men det troliga är att det beror på flera faktorer såsom traumats svårighetsgrad och hur länge det varat, möjligheten att få ventilera sina tankar och känslor med personer som man känner tillit med, hur livssituationen i övrigt ser ut, risken för att utsättas för förnyat trauma och så förstås olika personlighetsfaktorer.

En sak som man säkert vet är negativt ur läkningssynpunkt är om man i hög utsträckning ger efter för impulserna att undvika allt som förknippas med traumat. Precis som man brukar säga att det är viktigt att börja köra bil så fort som möjligt efter att man varit med om en bilolycka, så är det viktigt att relativt snart börja våga utsätta sig för sådant som väcker minnen om traumat. Självklart innebär detta inte att man ska utsätta sig för risker eller farliga situationer, men att exempelvis konsekvent undvika att resa med kollektiva färdmedel för att man rånats på tunnelbanan är att begränsa sitt liv alltför mycket.

Du skriver inte vad det är för trauma som har utlöst din flickväns PTSD, och du skriver inte heller hur länge sedan det var som traumat inträffade. Jag tänker att båda sakerna är viktiga för hur du ska förhålla dig till hennes önskemål.

Var det helt nyligen som hon utsattes för något traumatiskt så behöver du ha förståelse för att hennes känslor går upp och ner, och en hög tolerans för konstiga beteenden. Var det däremot över ett år sedan, så skulle jag i stället rekommendera dig att hjälpa din flickvän till en kontakt med vården. Det är inte rimligt att hon i stället för att ta itu med sina problem låter dig bära hela ansvaret för, och konsekvenserna av, hennes traumatiska förflutna.

Det är också väsentligt om hennes trauma har någon koppling till samvaron med dig. En vanlig orsak bakom PTSD hos kvinnor är våldtäkt eller andra sexuella övergrepp. Då är det förstås naturligt om hennes minnesbilder väcks till liv då du vill komma henne fysiskt nära, men hon behöver själv vara delaktig i att på sikt lösa detta problem.

Om ni hittills har diskuterat hennes svårigheter främst då problemen visar sig vill jag rekommendera dig en ny strategi. Ta i stället upp frågan då ni har det bra tillsammans och då din flickvän mår bra och är i balans. I det läget kan ni tillsammans göra upp handlingsplaner för hur du ska agera i olika situationer. Det låter till exempel på din beskrivning som att din flickvän innerst inne vill att du ska stanna kvar, när hennes impulser säger åt henne att skicka iväg dig. Vad hon egentligen vill kan hon nog bäst formulera då hon är just i ett lugnt läge. Kanske kan hon då också se att hon egentligen behöver ”öva” på att låta dig stanna, men på vissa villkor.

Låt henne på förhand bestämma exakt hur mycket fysisk närhet hon klarar av i sina jobbiga stunder; att du sitter i samma rum, håller henne i handen, kramar om henne, eller något helt annat. Genom att ha en tydlig plan vet du bättre hur du ska förhålla dig, och du behöver inte känna dig lika avvisad. Samtidigt kan din flickvän känna en trygghet i att inget kommer att ske utan att hon är förberedd på det.

Här kan du läsa mer om:
Trauma
Anhörigstöd vid kris och trauma, Postraumatiskt stressyndrom (PTSD)

Vänlig hälsning,