Min man har tappat lusten
Min man och jag har varit gifta i 13 år och varit tillsammans i 19 år. Jag är 33 och han 35. Vi träffades unga och blev förälskade. Jag kan säga att jag fortfarande är lika kär men börjar känna mig uppgiven över vår situation.
I början av vårt äktenskap var han väldigt attraherad av mig sexuellt men senaste åren har ömheten försvunnit från vårt liv. Han har alltid massor med ursäkter till varför han aldrig är på humör.
När jag talar med honom om problemet så skyller han på en depression som aldrig verkar gå över. Jag upplever det som om han inte vill förlora mig men samtidigt ser jag honom aldrig kämpa för oss. Det enda han säger är att det är upp till mig om jag vill stötta honom när jag egentligen vill se honom ta komando och säga att jag VILL att du är med mig så löser det sig. Jag försöker smeka honom för att påminna om de känslor vi delar. Han uppskattar det men varken rör eller kysser mig.
Jag känner mig oattraktiv och okvinnlig och bara sårad. Vi har två barn tillsammans och jag vill verkligen inte att det ska ta slut men jag undrar om det finns andra vägar. Jag har t.o.m. tagit upp frågan om parterapi men han förstår inte riktigt att all förändring börjar med viljan att förändras och jag ser ingen hos honom. Jag försökte därför återta lite av kontrollen och begärde en paus så jag slipper vänta på att han ska agera och bli sårad. Gör jag rätt eller ska jag ge det tid.
Anna Bennich Karlstedt svarar:
Jag förstår verkligen din uppgivenhet och din känsla av att vara oattraktiv, det skulle nära nog alla göra som befann sig i din situation. Du har så rätt i att en förändring startar med ett uttalat commitment, utan det blir det svårt. Du har av ditt brev att döma verkligen försökt på alla sätt du kan att ”väcka” honom, t ex genom ömhetsbetygelser och smekningar. Eller genom att påtala hur du känner dig och vad hans bristande uppmärksamhet gör med dig. Men du kan inte göra hela jobbet själv.
Din man har kanske rätt när han säger att en depression står i vägen för honom. Är man deprimerad är det svårt att känna motivation, lust och ork att ta tag i svårigheter. Men depression är ett behandlingsbart tillstånd. Har han sökt hjälp för det? Att börja med att ta itu med sin nedstämdhet kan vara ett gott steg på vägen. Det blir också ett sätt att visa dig att han tar er relation på allvar och är rädd om den, något jag tror att du behöver om du skall orka kämpa vidare.
Det låter som att du verkligen försökt nå din man på flera sätt, men nu kommit till vägs ände. Rätt eller fel med en paus kan bara du svara på. Kanske är det också ytterligare ett försök ifrån dig att få din man att inse vad det är han håller på att förlora och börja ta tag i sin, och er, situation?
Jag vill poängtera att av det du beskriver så tycker jag att du hanterar situationen på ett moget och konstruktivt sätt. Det problem du upplever är ert gemensamt och kan inte väntas ut genom att göra ingenting. Risken finns att du också blir deprimerad med tiden om ingen förändring sker, och det är ingen av er hjälpt av.
Jag tror verkligen att ni skulle vara hjälpta av parterapi. Någon utomstående kan hjälpa er att formulera problemens kärna samt vad ni båda behöver göra för att mötas lite bättre och kunna kommunicera om de här ganska svåra frågorna. Han eller hon kan också stötta er längs vägen och tillhandahålla verktyg som kan vara hjälpsamma för er.
Lycka till!
