12/4/2012

Ska man tvinga barn att säga förlåt?

Vår son som är 6 år kan inte säga förlåt. Vi har med lock och pock försökt när han t.ex. slagit sin ett år yngre lillasyster. Men det går inte! Även om vi som föräldrar ibland blivit riktigt arga. Samtidigt kan han komma och tala om när lilla syster "varit dum" för att vi ska säga till henne (även om hon redan sagt förlåt).

Hur viktigt är det att han faktiskt säger förlåt? Hur ska vi i så fall göra?


Jenny Klefbom svarar:

Förlåt säger man för att uttrycka ånger. Man vill genom sitt ”förlåt” visa den andra att man inte menade det man gjorde, och be om att den andre ska vilja vara vän med en igen, trots det dumma man gjort. Om det inte finns någon uppriktig ånger, så kommer inte heller ett ”förlåt” att leda till någon lösning av konflikten.

Faktum är att ett ”förlåt” som inte bottnar i någon ånger nog av de flesta skulle uppfattas som en lögn, och därmed riskera att leda till en fördjupad konflikt. Och vad leder det ”falska förlåtet” till hos den som tvingas att uttala det? Ja, inte har man lärt sig något om konfliktlösning av att tvingas att säga något man inte vill, utan det man möjligen har lärt sig är att det ibland är smart att ljuga för att trassla sig ur jobbiga situationer.

Du nämner också att ni föräldrar har försökt tvinga fram ett förlåt ur er 6-åring med hjälp av ilska. Ilska är inte den känsla som i första han väcker medkänsla och empati hos andra, för det är ju just medkänsla som krävs för att man ska förstå att man har gjort något dumt och börja ångra sig. Tvärtom brukar ilska trigga mer ilska hos andra. Som förälder skapar man alltså ofta mer konflikter och utbrott genom att bemöta sitt barns trots med egen ilska (även om det ibland förstås måste få vara okej även för en förälder att tappa fattningen).

Jag blir alltså mycket fundersam över vad det är ni föräldrar har velat utveckla hos era barn med dessa framtvingade läpparnas bekännelser. Om ni är ute efter att era barn ska kunna lösa sina egna konflikter, och kanske även på sikt ha färre konflikter, finns det betydligt bättre metoder än den ni prövat.

För att ett barn ska börja fundera i konfliktlösningstermer är det första som krävs att barnet förstår den andras synvinkel. Att utveckla den empatiska förmågan hos barn gör man genom att prata om hur det känns för andra och genom att hjälpa barnet att ta den andras perspektiv. Låt till exempel syskonen, i lugn och ro, båda få redogöra för sin syn på konflikten och hur den började. Lyssna uppmärksamt, men utan att gå in och döma, och se till så att varje barn får tala till punkt och känna sig bekräftad och förstådd. Fokusera också mer på hur det har känts för barnen, än på exakt vad som hände.

Låt sedan barnen komma med egna förslag på hur man kan lösa konflikten. Hjälp dem på traven med frågor som: ”hur kan vi göra nu?”, ”vad kan du göra för att det ska bli bra igen?”, ”hur kan du hjälpa din syster att bli glad igen?”. Servera inte färdiga lösningar till barnen, men ge dem gärna förslag på olika lösningsförslag att välja mellan. Ett bättre sätt att uttrycka ånger på än att säga förlåt är ofta att göra något snällt för den man var osams med. Eftersom det är så lätt att tvinga fram ordet ”förlåt” känns det ofta mer genuint, och leder till en större försoning, om man t ex delar med sig, ger en present eller bara säger något snällt som att man tycker om den andra.

Andra saker att samtala med barnen om är att man måste ha ett visst överseende med att andra gör dumheter ibland. För vi gör alla dumheter. Och att det inte alls är så att alla måste tycka lika. Man kan tycka om varandra även om man har olika åsikter i vissa frågor.

Vänlig hälsning,