12/11/2012

Är det någon mening att fortsätta tillsammans?

Är tillsammans med min sambo sedan 11 år och vi har ett barn tillsammans. Har under hela vårt förhållande känt en slags "avmätt" känsla av besvikelse på livet, på vår relation. Vi har det trevligt och delar värderingar m m men jag längtar ständigt efter det där himlastormande, gränsöverskridande, "meningen med livet", att livet med honom är värt allt osv.

Jag har inte ens från början tyckt att han varit särskilt intressant men jag har stannat för att han varit snygg, ganska rolig och vi har haft det bekvämt, haft bra sex.

Nu har det gått så lång tid att jag knappt vet vem jag själv är längre och jag känner en stor sorg över det. För ett tag sedan upplevde jag en förälskelse i en annan, utan att inleda en relation, som fick mig att inse hur jag verkligen vill ha det.

Jag har svårt att prata med mina vänner om detta, upplever det som att de skuldbelägger mig och tycker att jag borde vara tacksam över vad jag har. Känner mig ensam i detta. Tänker ibland att jag är för feg för att lämna honom på grund av att jag sedan barndomen inte lärt mig att värdera mina egna känslor högre.

Är det någon mening att fortsätta tillsammans?? Känner mig så kluven i detta. Allt funkar bra i uppfostran av vårt barn och vi delar allt lika hemma, har ett utåt sett "lyckligt förhållande". Men jag saknar en nerv, en gemensam dröm.

Min sambo är lycklig "i det lillla" och tycker jag har för höga krav på tillvaron.


Jenny Klefbom svarar:

Känslor är diffusa begrepp som sällan går att mäta, och svårast av alla känslor är kanske kärleken. För vad är egentligen kärlek? Jag tror att du skulle kunna få väldigt olika svar på den frågan, beroende på vem du frågade.

För någon är kärlek synonymt med förälskelse, som andra i sin tur kallar för en slags galenskap. För andra är kärlek att man känner varandra väl och kan lita på varandra. Och för ytterligare andra är kärlek mer synonymt med vänskap; det vill säga att man har gemensamma intressen, trivs ihop och inte har så mycket konflikter.

Av din beskrivning av din relation så är det en hel del av dessa definitioner som stämmer. Kanske är det därför du känner att dina vänner tycker att du har en otacksam inställning? För du har ju det som många skulle önska sig högst av allt.

Men för dig känns det ändå inte bra. Du saknar något i livet. Du nämner att du fick en glimt av det du saknar då du blev förälskad i en annan för ett tag sen. Det är naturligtvis en kittlande känsla att vara förälskad; kanske är förälskelsen det starkaste vi människor kan uppleva. Men att vara förälskad på avstånd är till en början med något annat än att faktiskt inleda en relation. Du vet ju inte hur dina (och den andres) känslor skulle ha utvecklats om ni hade tagit steget att bli tillsammans. Och ännu mindre vet du hur denna relation hade sett ut efter ett, två eller fem år.

Väldigt få, om några, människor stannar kvar i förälskelsefasen när förhållandet har pågått ett tag. Och frågan är om det ens vore önskvärt. Jag tror personligen att det skulle omöjliggöra ett normalt liv att vara konstant förälskad. Förälskelse kallas ju också ibland för ”omogen kärlek”, vilket antyder att det sker en utveckling när relationen får pågå ett tag.

Om det du önskar dig, och saknar, alltså är att konstant leva i det rus som en förälskelse innebär, måste jag nog säga att dina förväntningar dels är lite orealistiska, och dels också innebär ett visst mått av verklighetsflykt. Men kanske är det inte så du menar. Kanske menar du snarare att det är mer av livskänsla, glädje och lust du vill ha i ditt liv?

Om det är så, så blir jag lite undrande över hur stor roll din partner egentligen spelar i dina känslor. Det finns ju människor som lever helt ensamma som ändå förmår känna en stark livslust och passion. Mitt i ditt mail skriver du att du känner att du inte vet vem du själv är längre. Det här får mig ännu mer att undra över hur du själv mår – helt bortsett från din man.

En annan fråga som väcks hos mig är hur din relation till det barn ni har fått tillsammans ser ut. Det vanliga är ju att man har en stark och passionerad kärleksrelation till sitt barn, som faktiskt ofta kan kompensera för att förhållandet till partnern går lite på tomgång under småbarnsåren.

Vad jag vill komma fram till är att jag tror att det skulle vara värdefullt för dig att börja leta mer hos dig själv efter orsakerna till din besvikelse på livet. Kanske är det så att det finns mycket negativt med ditt förhållande, som hindrar dig från att blomma. Men en lika god förklaring skulle kunna vara att det i själva verket är du själv som ”går på tomgång”.

Om du söker hjälp i en psykoterapi så kommer du att få hjälp med att nysta i vad det är som är fel, och vad som behöver förändras. Att gå andra vägen och skilja dig, hitta en ny partner att bli förälskad i, skulle vara ett mycket högt pris att betala för både dig, din man och ert barn, om det visar sig att det inte var där skon egentligen klämde.

Vänlig hälsning,