Ska jag tvinga min 7-åriga dotter att resa ensam till sin pappa i USA?
Min ex. man lämnade Sverige när min dotter var 14 månader gammal och flyttade tillbaka till USA. Han har sedan dess varit här vid två tillfällen, första gången för fyra år sedan och nu senast för fyra månader sedan.
Vi använder skype för att hålla kontakten men det sker mest på hans villkor med ett ganska dåligt schema (1 till 2 ggr i månaden), och när det väl blir av så vill min dotter för det mesta inte prata med honom. Vi har försökt sedan hon var ca 2 år och då blev det mest att jag satte igång ett pyssel med henne eller tog lite fika framför skypekameran så att han fick vara med en stund. Hon hade inget intresse.
När han var här sist blev hon först jätteglad att han kom, men efter två dagar tog hon oförklarligt avstånd till honom och ville inte umgås. Vi gjorde gemensamma utflykter med resten av familjen och andra vänner för att göra umgänget enklare och mer avslappnat, men dock var hon avig gentemot honom. Hans flickvän tyckte hon mycket om och tydde sig till i större utsträckning.
Nu vill han att hon ska resa till honom ensam och bo där halva sommarlovet. Vi har inget avtalat angående umgänge men jag vill försöka erbjuda min dotter allt hon önskar i form av umgänge med honom. Men om hon inte ens vill prata med honom på skype, och med senaste sommaren i minnet, ska jag tvinga henne att åka dit ensam med en far hon inte känner under en så lång period? Hur påverkar det ett barn att bli tvingad till umgänge på detta sätt?
Jenny Klefbom svarar:
Din fråga speglar verkligen de dilemman som ofta uppstår nu för tiden, med en alltmer globaliserad värld, och geografiskt alltmer utspridda familjer. Det faktum att det är lättare att resa, och även hålla kontakten på andra sätt, gör det ju ändå inte helt lätt att växa upp med två föräldrar som är bosatta i olika världsdelar. Jag vet inte hur du och din flickas pappa resonerade när ni bestämde er för att skaffa barn tillsammans, men någonstans får man väl ändå säga att planeringen har brustit lite åtminstone sett ur barnets perspektiv.
Jag tycker, precis som du, att det förstås är väldigt bra att pappan i det här fallet verkligen vill ha kontakt med sitt barn. Det är naturligtvis väldigt mycket bättre än om han hade resignerat inför avstånden och gett upp sitt föräldraskap, eller om han hade tagit strid för ensam vårdnad och er flicka på så sätt hade kommit att slitas itu mitt emellan de två kontinenterna. Men trots detta får man ändå ha med i beräkningen att Skype och andra tekniska hjälpmedel inte helt kan ersätta riktiga möten. Och att, som i ert fall, ses med flera års mellanrum är förstås väldigt långt ifrån tillräckligt för att bygga upp en relation baserad på tillit, det vill säga en anknytningsrelation.
Nu är din flicka så pass stor att hon rent intellektuellt kan förstå att denne man är hennes pappa. Men på ett känslomässigt plan har han säkert inte en föräldraroll för henne. Och kanske att just det faktum att det är en så stor diskrepans mellan vad han borde vara, och vad han är, gör relationerna extra svåra för din dotter att hantera. Kanske slits hon mellan att vilja våga närma sig sin pappa å ena sidan – och att känna att det riskerar att sluta med brustna förhoppningar å andra. Kanske slits hon mellan längtan efter honom – och ilska över det svek hon förmodligen samtidigt upplever. Och kanske är det just dessa motstridiga känslor som gör att hon ena dagen är jätteglad över hans närvaro, bara för att ett par dagar senare ta oförklarligt avstånd.
Att i ett så känslomässigt laddat och konfliktfyllt tillstånd, och när man bara är 7 år gammal, åka iväg till denne man under åtskilliga veckor i sträck, när de i princip är främlingar för varandra tror jag skulle kunna upplevas som en oerhört utlämnad situation för din dotter. Visst skulle det också kunna leda till att deras relation äntligen får en chans att utvecklas till en barn-föräldrarelation, men man får nog ändå säga att insatserna i detta spel är väldigt höga. Och det är ju er dotter som ska betala dem.
Ytterligare komplext blir det av det stora avståndet. För jag antar att det inte ingår i planeringen att något kan gå snett, och att man plötsligt måste ändra på planerna?
En annan rent praktisk fråga som väcks hos mig är: Pratar din dotter och hennes pappa samma språk? Kan han svenska, eller kan hon engelska? Om inte så är det ju inte ens möjligt för henne att göra sig förstådd.
Många föräldrar talar om sina rättigheter till sina barn. I min mening har man inte några sådana rättigheter. Finns det rättigheter överhuvudtaget så är det barnen som har rätt till sina föräldrar, men inte ens det går alltid att verkställa: Man kan ju inte tvinga någon att vara en kärleksfull förälder.
I ert fall så tror jag att det på sikt finns goda chanser att far och dotter kan få en positiv relation, men jag tror inte att vägen till detta går genom att ”tvinga” ett barn till intensivt umgänge som syftar till att snabbt forcera fram en relation som tidigare inte har funnits. Jag tror t ex att din dotters intresse för sin pappas flickvän kanske var just ett försiktigt sätt från hennes sida att närma sig honom. Och det är just genom att erbjuda möjlighet för henne att själv ta små steg närmare sin pappa som en förtroendefull relation kan växa fram.
Hur ni ska lösa detta – genom att du tillbringar mer tid i USA, eller genom att han är oftare och längre perioder i Sverige – är förstås en fråga er emellan. Men vill ni att er dotter ska få förtroendefulla relationer till er båda, så måste ni båda behandla henne med respekt och hänsyn.
Vänlig hälsning,
