5 år och skiter fullständigt i vad jag säger
Min 5-åring är just nu inne i något som vi inte kommer ur. Vi tjatar och tjatar och han skiter högaktningsfullt i vad vi säger. Vi måste komma med hot och bli vansinniga och arga på honom för att han ska lyssna, och inte ens då fungerar det. Ofta skrattar han en rakt upp i ansiktet och tycker att det är kul att få en reaktion. Det är varje dag nåt som gör att man på kvällen får sitta på hans säng och undra om det ska bli bättre nästa dag. Med det menar jag absolut inte att vi lägger över nån skuld på honom. När vi pratar med honom i lugnare stunder så verkar han förståndig och säger okej till allt. Men jag vet att det är rent struntprat som kommer ur hans mun för det brakar snart lös igen.
Vi har testat allt vi kan komma på, tex "belöningsklistermärken" och efter 10 klistermärken så fick han välja vilken glass han ville på en glassbar. Men då är han ju inte dummare än att han inte behöver göra det längre för han har ju redan fått 10 klistermärken! Eller att fixa egentid men någon av oss föräldrar. Eller fokusera kortare stunder på bara honom osv. Men det verkar inte vara nåt som fungerar.
Jag kanske ska tillägga att vi för tillfället bor utomlands och är på väg att flytta tillbaka till Sverige och att han har en lillebror på snart 4 år.
Ingrid Gråberg svarar:
Tjat är sällan en bra metod. Den bild jag får av din beskrivning är att ni börjar med att säga saker i normalt samtalsläge och när inte tillsägelsen åtlyds så upprepar ni den. Förmodligen låter ni mer irriterade och höjer rösten lite för varje tillsägelse. Sedan kommer slentrianmässigt något hot om indragna fördelar eller negativa konsekvenser och slutligen får ni ett mer eller mindre omfattande aggressionsutbrott.
Det barnet lär sig är att man inte behöver ta det som sägs på allvar, åtminstone inte förrän mamma eller pappa blir utom sig av ilska.
Nu ägnar ni er inte bara åt tjat och hot, utan ni har även anammat det som forskningen visar har god effekt om man vill påverka ett beteende, nämligen det man kallar för positiv förstärkning. Ni har med andra ord provat att ge er son någon form av belöning när han beter sig på ett önskvärt sätt.
Att jobba med belönings-/motivationssystem av olika slag är bra, men det är inte alltid så enkelt som det låter. Anledningen till att det inte fungerar beror som regel inte på att metoden i sig inte har någon effekt, utan att den inte tillämpas fullt ut och med finess.
Det finns flera fallgropar när man ska göra upp ett belöningssystem, särskilt när man har att göra med smarta barn som lätt hittar kryphål i systemet.
Steg ett är att definiera vad det är för beteende som ska belönas. Här är det viktigt att formulera sig i positiva termer, det vill säga uttrycka vad man vill att barnet ska göra. Ett klassiskt misstag är att formulera sig i negativa termer, till exempel ”du får inte slänga jackan på golvet”, när man istället kunde ha sagt ”jag vill att du hänger upp jackan på kroken”. Spelar det någon roll hur jackan hängs upp måste man definiera det också tydligt, så att det aldrig kan uppstå några diskussioner om huruvida uppdraget är utfört på rätt sätt eller inte.
Steg två är att tillsammans med barnet ta fram en lista på rimliga belöningar att välja mellan och steg tre är att bestämma hur många gånger jackan måste hängas upp på kroken för att en viss belöning ska falla ut.
Att er son slutade samla klistermärken när han nått upp till en nivå som motsvarade en glass kan jag inte förstå på något annat sätt än att det fanns en övre gräns för hur många märken/poäng han kunde samla ihop under en viss period. I annat fall hade han ju kunnat fortsätta samla ihop nya märken och ta sikte på en till glass (eller något annat från belöningslistan).
När man konstruerat ett belöningssystem kan man ibland behöva korrigera det efter ett tag. Det kan handla om att man inser att man varit för generös och satt antalet poäng för lågt i förhållande till belöningarna eller att en del saker på belöningslistan inte fungerar som positiva förstärkare. Eller att man formulerat sig för vagt kring själva beteendet.
Man får heller inte glömma att belöningssystemet är tänkt att ersätta tjat och skäll, så om jackan hamnar på golvet uteblir belöningen, men också tjatet och skället. Och här begås förmodligen de flesta misstagen. Vi har nog alla lite till mans svårt att hålla inne med kommentarerna och bara neutralt påminna om belöningssystemet.
Överhuvudtaget brukar de flesta ha svårt att konsekvent hålla sig till en metod, utan många tenderar att växla mellan övertalningar, rent tjat, mutor och hot. Så när du hävdar att ni provat allt kan det vara sant i en mening, men frågan är om ni har tillämpat en bra metod stringent och konsekvent.
En sak som jag alltid återkommer till är följande: Grunden för att lyckas bra med gränssättning är att vara lugn och bestämd, att inte låta sig provoceras och bli arg. Plättlätt att säga/skriva, men ack så svårt att genomföra i alla lägen. Hur svårt det än må vara är det dock värt att sträva efter.
Förutom att behålla lugnet bör man tänka på att ha barnets fulla uppmärksamhet när man vill få fram ett budskap, vilket i sin tur kräver att man själv riktar hela sin uppmärksamhet mot barnet. Istället för att säga något i förbifarten eller skrika något från andra änden av lägenheten kan man gå nära och se till att man har ögonkontakt innan man säger vad man har på hjärtat.
När ni är tillbaka i Sverige kanske ni kan höra er för om man erbjuder någon föräldrautbildning i er kommun. Sådana utbildningar brukar bland annat kunna ge en fördjupad kunskap om hur belöningssystem fungerar.
Vänlig hälsning,
