2/4/2013

Kan jag kräva att min man går i parterapi?

Min man befinner sig i en livskris där han upplever att han inte längre styr sitt liv, utan bara fångar bollar som kastas mot honom av andra. Han är trött hela tiden, känner ingen ork och ingen energi. Han funderar på att säga upp sig från sitt chefsjobb och han vet inte längre om han älskar mig. Vi är i 40-års åldern, har tre barn tillsammans och har varit gifta i ca 10 år.

Han har nyligen träffat en terapeut och han vill komma fram till varför han mår så här och vad han kan göra för att han ska må bättre. Jag älskar honom och vill göra allt för att hjälpa honom och vår relation. Jag vill att vi samtidigt som han går i sin egen terapi ska gå tillsammans i parterapi, men han vill vänta. Han vill bli "färdig med sig själv" först, och sen är han öppen för att vi ska gå tillsmammans. Jag är orolig för att allt för sent då, att han bara kommer en dag och säger att han vill lämna mig, utan att jag har fått vara med i den processen.

Vad tror ni om detta? Bör jag vänta tills han känner sig redo? Eller bör vi gå i parterapi samtidigt som han går i egen terapi? Bör vi gå till olika eller samma terapeut?


Jenny Klefbom svarar:

Det är en mycket svår situation du befinner dig i, där din partner, som du beskriver det, stänger dig helt ute. Du får inte hjälpa honom – och du får inte heller någon hjälp av honom med alla känslor situationen väcker hos dig.

En tolkning man kan göra av detta är att din man beter sig ganska egoistiskt, och tar mycket lite ansvar för er gemensamma relation. Nu är det vanligt att man blir upptagen av sig själv och tappar i ansvarsförmåga när man mår mycket dåligt; exempelvis då man är deprimerad. Så jag skulle vilja börja med att väcka frågan om du tror att det är så att hans nuvarande sätt att vara är en följd av att han mår jättedåligt? Eller har det funnits drag hos honom redan innan denna kris av att inte alltid ta lika stort ansvar för er parrelation och ert gemensamma liv som familj som du har gjort?

En annan fråga gäller din oro för att ”allt ska vara för sent” när din man är ”färdig med sig själv”. Om du tänker att hans livskris handlar just om honom, och att han faktiskt har en uppriktig önskan om att ta itu med sina kaotiska känslor och tankar, så borde det ju snarare leda till att allt kan fungera mycket bättre då han kommer tillrätta med sina egna problem.

Om du däremot hyser farhågorna att hans känslomässiga turbulens kanske egentligen är ett uttryck för att han vill lämna er relation, så är din oro befogad. För visst händer det att personer som vill skiljas förmedlar detta på de mest underliga och bakvända sätt. Om det är så det är – att din man egentligen vill skiljas men inte riktigt vågar ta klivet – då är det inte självklart att parterapi kommer att hjälpa er. Du skriver att du vill vara med i processen, men om det här handlar om hans vilja så är det ju i första hand hans process – som det kanske inte är så lätt för dig att vara en del av.

Att gå i terapi är alltid ett projekt som måste bygga på en egen önskan om hjälp till förändring. Din förhoppning att en gemensam terapi skulle leda till att er relation blir bättre faller alltså på just att din man inte vill vara med om detta. Att släpa med någon som är motvillig till terapi är lika fruktlöst som att böna och be om, eller försöka tvinga fram, kärlek. Allt måste bygga på egen motivation och inre drivkraft hos båda parter.

Däremot tycker jag att det är helt rimligt att du ställer vissa krav på hur ert gemensamma liv ska se ut, om du nu förväntas bara gå och vänta på att han ska komma fram till vad han vill med sitt liv.

Det kanske inte är helt lätt för dig att mitt i denna röra formulera för dig själv vad som skulle kunna få dig att stå ut lättare med situationen, och vilka krav du skulle vilja ställa på din man. Ett sätt att komma närmare detta är att du själv söker en psykoterapeutisk kontakt. Ett annat sätt är att du lägger ett visst avstånd mellan din man och dig själv under den här tiden. Inte i första hand för att låta honom få tid att tänka, utan för din egen skull: Så att du får möjlighet att ha ett eget liv trots att din mans mående tycks ta så stor plats i ert gemensamma liv just nu.

Jag tänker mig också att det skulle hjälpa era barn från att dras med allt för mycket i din mans kris. Kanske kan du och barnen hitta på saker att göra helt på egen hand, och fortsätta att leva ett normalt liv genom att umgås med folk och ägna er åt annat ni brukar göra. På så sätt bygger du faktiskt upp en egen styrka där allt inte blir avhängigt hur din man mår just för tillfället. För en sådan styrka är det inte dumt att ha vare sig man är gift eller separerad.

Vänlig hälsning,