Orättvist anmäld - min dotter har ju autism

Min dotter har autism, och fungerar därför inte alltid som andra barn. Hon skriker ofta när hon blir frustrerad, och kan fastna i att hon måste ha just dessa kläderna sju dagar i rad. Jag tycker att vi har bra koll, och det tycker habiliteringen och lärarna med. Men helt plötsligt damp det ner ett brev om att socialtjänsten har fått in anmälan och nu ska utreda oss!

Både rektorn och en granne vi aldrig ens hälsat på har anmält oss. Jag känner mig så vansinnigt arg och kränkt! Vi är fantastiska föräldrar! Vi gör allt för vårt barn. Om någon undrar något hade de ju bara kunnat fråga oss så hade vi förklarat. Men att påstå att vi är dåliga föräldrar bara för att de inte förstår vårt barn - det är så sjukt nedsättande och förolämpande. Men samtidigt måste jag ju se trevlig ut när den där socialkärringen kommer och knackar på.

Hur kan någon få för sig att döma oss utan att veta ett dugg? Jag fullkomligt avskyr den där häxan till rektor för detta. (På fyra år har jag aldrig en gång sett henne le eller skratta.) Men det är där min dotter spenderar många timmar i veckan - och en rektor har alldeles för mycket makt. Hur ska jag göra för att se artig ut och i alla fall säga god morgon när jag i själva verket vill strypa henne (BILDLIGT talat)?


Ingrid Gråberg svarar:

Jag förstår fullt ut din frustration, men ska ändå försöka se på situationen ifrån två håll. I den bästa av världar uppstår inte en situation där människor anmäler varandra till socialtjänsten, utan att först ha försökt att sätta sig in i hur allt står till. I den krassa verkligheten kan det dock saknas kunskap, förnuft och/eller mod (och för all del även empati vissa gånger), vilket gör att fler än du drabbats av liknande händelser.

Din granne kanske helt saknar kunskap om autism och liknande funktionsnedsättningar, och utgår ifrån att skriken och klädvanorna är tecken på omsorgssvikt eller i värsta fall övergrepp/misshandel. Ur det perspektivet kan man se anmälan till socialtjänsten som en välgärning. Allt för många barn far illa, utan att någon ingriper.

Du har förstås helt rätt i att grannen kunde ha tagit kontakt med er föräldrar i första läget, men kanhända vågade grannen inte det av någon anledning. Så även om det innebär en olägenhet för er föräldrar, som dessutom redan har det tufft nog som det är, är det bra om du kan försöka ha lite överseende med grannens beteende.

När det gäller rektorns beteende är det lite mer svårsmält måste jag medge. Med tanke på hennes profession borde hon till att börja med ha en viss kännedom om olika funktionsnedsättningar och framför allt borde hon ha en dialog både med lärarna och med er föräldrar innan hon rusar åstad och gör en anmälan.

Kan det vara så att lärarna säger en sak till er och en till rektorn? Eller saknar rektorn förtroende för sina anställda? Även om du, med all rätt, känner dig kränkt och är arg skulle det vara bra om du orkade göra ett försök att förstå rektorns agerande. Hur humorbefriad och inkompetent hon än må vara är det inte speciellt troligt att hon gjort en anmälan enbart av illvilja.

Jag tycker inte att du ska behöva uppträda artigt och låtsas som inget har hänt, utan jag föreslår att du ber om ett möte med rektorn där du får chans att förklara för henne hur din dotter fungerar – gärna tillsammans med någon behandlare från habiliteringen.

När det gäller representanten från socialtjänsten behöver det kanske aldrig gå så långt att vederbörande kommer hem och knackar på er dörr. Återigen kanske habiliteringen kan vara behjälplig med att förklara varför er dotter beter sig som hon gör.

Som jag inledde med att säga så förstår jag att de här anmälningarna ställer till besvär och gör dig frustrerad. Mitt syfte med att försöka ta anmälarnas perspektiv är inte att förringa dina känslor eller göra problemet mindre än vad det är. Snarare hoppas jag att det ska hjälpa dig att snabbare kunna släppa ilskan och känslan av att vara kränkt, genom att kunna ha lite överseende med andras oförmågor/okunskap. Du har det förmodligen tillräckligt jobbigt, utan att behöva gå runt och irritera dig på omgivningens dåliga bemötande.

Som förälder till ett funktionshindrat barn får man ofta utstå många prövningar och därför är det extra viktigt att emellanåt tänka på sitt eget välbefinnande.

Läs gärna Psykologiguidens artikel som handlar om hur det är att vara förälder till ett barn med funktionshinder.

Vänlig hälsning,