1/31/2013

Hur ska vi handskas med vår okända syster?

För ungefär ett år sen fick min far reda på att han hade en dotter som är 30 år gammal. Han berättade det för familjen och det togs bra då "misttaget" hände före min mor o fars tid.

I början kunde mina föräldrar prata om detta mellan varandra och båda har även träffat henne. Men nu kan de inte det längre, så fort hennes namn kommer upp blir de bråk mellan dem.

Min mor känner att min far kör över henne och lyssnar inte på hennes känslor, samtidigt som min mor inte vill ha in henne i våran familj. Min far vill i sin tur ha friheten att träffa henne när han vill och att hon ska ha möjligheten att komma och hälsa på när hon känner för det. Det ska vara naturligt.

Min mor trodde aldrig att det skulle bli så här stort som det är idag då dottern har egen familj osv. utan hon tänkte att de räcker med att de vet vem personen är osv. Allt detta har gjort att vi gått från en stabil familj till en familj med mycket obalans.

Jag och mina två bröder känner även ibland att den här dottern är viktigare än oss fast hon är 30 år och vi har även försökt prata i hela familjen om detta utan resultat. Nu skulle vi behöva hjälp med hur vi ska gå vidare och att min mor och far kan hitta tillbaka och börja prata om det här så att det blir på en vettig nivå och som vanligt.


Jenny Klefbom svarar:

Det är förstås chockartat att det plötsligt kommer in ett nytt barn i familjen som man inte känt till, och som redan har hunnit växa upp och bli 30 år. Men ser du det ur din systers perspektiv så har hon ju funnits i hela sitt liv. För henne är hennes existens inte någonting nytt. Däremot är det troligt att det har upplevts som något av ett trauma att växa upp utan kännedom om vem som är ens pappa, alternativt att veta, men inte få/våga/kunna ta kontakt med denna pappa.

Barn som växer upp på det sättet vittnar ofta om att deras liv i mycket hög utsträckning har präglats av pappan – trots att han inte har varit närvarande, eller kanske just på grund av att han inte har varit det.

Man kan diskutera vilket ansvar en man har för sitt barn, om han inte ens har känt till barnets existens och därmed inte heller har fått möjlighet att följa dess uppväxt. Men helt bortsett från dessa ”vuxenfrågor” så kommer barnets längtan, saknad och sorg att vara precis desamma. Det moraliska ansvaret att bekräfta och se sitt barn kommer man därför aldrig ifrån, hur juridiken än ser ut, och hur relationen till kvinnan man har barnet ihop med än såg, eller ser, ut.

Det är förstås orimligt att helt plötsligt komma och ställa krav på omfattande umgänge med en pappa som inte har känt till att man finns. Men i ert fall så verkar det inte alls vara så. Er pappa tycks glädjas åt sitt ”nya” barn. De tycks ha funnit varandra, och har kunnat vara till glädje för varandra. En riktig solskenshistoria alltså. Eller?

För sen finns ju ni också, hans familj, som han har känt till hela tiden. Relationerna till er har han också gått in i med öppna ögon och av fri vilja. Jag kan förstå er barn, som känner er undanskuffade av er pappas nyväckta intresse. Jag kan också förstå att ni behöver få tid att smälta den omtumlande nyordningen, och att umgängesformerna måste få växa fram långsamt. Men om ni tänker på hur mycket mer ni har fått av er pappa under alla år som gått, och hur mycket mer ni förmodligen fortfarande får: Kan ni då inte unna er syster att få lite av det ni alltid har tagit för självklart? Och kan ni inte också se att det i början av en så här viktig relation finns en hel del att ta igen, för att far och dotter överhuvudtaget ska kunna utveckla en förälder-barnrelation?

Vad gäller er mamma kan jag också ha en viss förståelse för att denna nya dotter har ställt livet på ända för henne. Men däremot har jag mindre förståelse för hennes svartsjuka reaktioner – som riktar sig mot ett barn, inte en annan partner! Hur är det möjligt att hon inte förstod att det är något ”stort” att hitta sin pappa? Hon har ju själv barn och hon har ju själv varit barn. Bara de erfarenheterna borde vara tillräckliga för att empatin med ett sviket barn ska väckas.

Nu verkar er mamma tycka att hon kan ta sig rätten att inte ”vilja ha in henne i er familj” och dessutom kunna styra hur fars och dotters umgänge ska se ut. Faktum är ju att hon redan är en del av er familj. Det kan ingen av er göra något åt. Däremot kan ni själva bestämma hur ni vill handskas med denna medmänniska som också är er syster och styvdotter. Att välja bort henne, och på så sätt skapa konflikter inom även er ”gamla” familj. Eller att se möjligheterna, och kanske vinna en ny familjemedlem på köpet.

Väljer ni det sistnämnda tycker jag att ni ska ta er en funderare över hur ni vill att detta ska gå till, och sedan be er pappa och syster om att få ta detta i den takt och på det sätt som känns bekvämt för er.

Vänlig hälsning,