3/11/2013

Hur hjälpa ett barn med narcissistisk pappa?

Hur kan vi på förskolan hjälpa ett barn med en narcissistisk pappa? Hur bemöter vi honom och hur gör vi för att barnet inte ska fara illa?

Han pratar illa om personal och andra barn och vi är oroliga för hur det kommer att påverka barnet i längden. Barnet växer ju upp med hans värderingar.


Jenny Klefbom svarar:

När jag läser din fråga blir jag inte riktigt säker på att du med narcissistisk menar det som ordet betyder i en diagnostisk mening. Jag ser inte heller något jättetydligt samband mellan de problematiska beteenden du beskriver hos pappan och just narcissism.

Det tydligaste draget hos en person med narcissistisk personlighetsstörning är en uppblåst självbild. Exempelvis behöver narcissisten ofta få mycket beröm och uppskattning från andra för att kunna må bra och känna sig okej. Kritik å andra sidan kan väcka svår ångest och leda till starka känslomässiga reaktioner. Narcissisten har alltså svårt att se de sämre sidor och personlighetsdrag hos sig själv som ju finns hos oss alla.

En reaktion hos narcissisten kan vara att vända sig mot den som han eller hon upplever inte ger tillräckligt med beundran och uppmärksamhet, men lika vanligt är att man blir ignorerad om man inte visar narcissisten uppskattning. Kan det vara det du har sett hos denna pappa? Att han delar in både barn och vuxna lite i termer av dem som är med, och dem som är emot honom själv?

Att bete sig lite allmänt dåligt, exempelvis att tala illa om andra eller ha kontroversiella värderingar är förstås inte alltid att vara en god förebild för sitt barn. Men det är samtidigt inte vare sig olagligt eller skäl för samhället att ingripa i familjelivet. Jag tror därför inte att ni kan göra så mycket på ett rent juridiskt plan. Men självklart behöver ni känna till gränserna kring vad som kan vara anledning till en orosanmälan till socialtjänsten. För en sådan kan man göra även om det inte är frågan om fysiska övergrepp eller total omsorgssvikt. Även en psykiskt destruktiv miljö är ju skadlig för barn att vistas i.

Däremot kan ni självklart dela med er till den här pappan av er syn på det ni ser, och hur ni tänker att barnet blir påverkat. Det är ofta en svår balansgång att tala klarspråk med en förälder om negativa beteenden, men om beteendena sker på förskolan, vilket jag förutsätter att de gör eftersom ni har observerat dem, så ingår det i ert uppdrag att ta upp dem till diskussion.

Om ni pedagoger känner er osäkra på hur ni ska ta upp saken på ett så diplomatiskt sätt som möjligt, så tycker jag att ni ska be om hjälp från förskolechefen eller från någon som ni kan vända er till för handledning.

Om det verkligen är så att pappan lider av en personlighetsstörning så ska ni inte ha förhoppningen att alla problem löses bara ni pratar med honom, men ni ska samtidigt inte heller ge upp innan ni ens har försökt. Faktum är att många människor ägnar sig åt destruktiva beteenden utan att förstå på vilket sätt det uppfattas av omgivningen, och hur det påverkar barnen. Att vara modig och säga vad man ser kan därför så ett frö som på sikt faktiskt kan ge positiva effekter för barnet.

Lägg er ambitionsnivå på en realistisk nivå. Föresätt er till exempel inte att ta ansvar för barnets hela livssituation, så är risken mindre att ni själva drunknar i känslor av frustration, oro eller maktlöshet.

Om det här barnet också har en mamma, som inte har samma beteenden, kan det också kännas bra för er att veta att barn klarar av mer av negativa beteenden om de bara har någon annan som är lite mer stabil i sin närhet.

Slutligen vill jag uppmana er att se er egen viktiga roll i det här barnets liv. Det är ju just de barn som har det lite tufft hemma som behöver förskolan mest. Om ni märker att det här barnet tar till sig av de negativa värderingarna så kan ni hjälpa det genom att erbjuda samtal i mer nyanserade termer.

Vänlig hälsning,