Vad är det hos mig som skrämmer andra?
Jag är en kvinna i 30-årsåldern som upplever ett ständigt socialt tryck gällande min personliga framtoning. Jag kan inte sätta fingret på VAD det är som andra blir skrämda av eller helt enkelt inte kan bekräfta. Ofta när jag träffar nya människor oavsett om det är kvinnor eller män, även om det oftare gäller män, så upplever jag att de har svårt att bekräfta mig "normalt", vilket i min värld betyder, se i ögonen under pågående samtal, hålla en levande dialog, släppa fram mina åsikter, osv.
Jag är väldigt lång för att vara kvinna, ser rätt bra ut, klär mig snyggt och ger nog ett bra visionellt intryck. Jag är öppen, social, nyfiken och tycker om människor.
Men jag stör mig på att vissa har så svårt för mig, när jag inte ens kan ana varför. Min man säger att jag har ett väldigt självsäkert sätt, och att jag uppfattas som väldigt stark...men är det något som skrämmer, och kan män i 60-årsåldern bli skrämda av detta, som har levt ett helt liv? Förstår att det är svårt för er att svara på det här, men skulle bli tacksam om ni kunde ge mig lite nya trådar att fundera på i mitt möte med människor, hur blir man socialt accepterad egentligen?
Både kvinnor jag lever nära och som inte känner mig särskilt bra, letar ofta fel på mig och det gör mig så ledsen eftersom jag själv har en mjukare inställning till "systerskap" än många andra, och vill se bortom rivalitet och i stället försöka vara på samma plan och hjälpas åt. Jag förstår inte detta alls!
Anna Bennich Karlstedt svarar:
Jag kan verkligen förstå att du både blir ledsen och förbryllad över det bemötande du får av andra, kanske framför allt ifrån de som du lever nära. Dina frågor är befogade tycker jag, varför tycks många ha svårt att ge dig ett bemötande som känns naturligt och varför tycks människor vilja leta efter fel runt dig och din person?
Om människor i den sociala periferin har synpunkter mellan varven kanske det inte gör så mycket. Svårare blir det om vännerna backar undan och du i din tur får svårigheter med de nära relationerna, de som brukar kännas så viktiga.
Precis som du själv skriver så är det väldigt svårt att svara på de här frågorna med så lite information, men kanske kan jag hjälpa dig med några nya funderingar och något tips om vad du skulle kunna göra för att få svar på dessa frågor.
Din man ger dig information som kan vara värd att titta lite närmare på. Han beskriver dig som ”självsäker” och ”stark”. Det där är etiketter, alltså en generell beskrivning av ett antal observerbara beteenden. Vad betyder egentligen självsäker? Människor som beskrivs som självsäkra och starka brukar uppfattas som kraftfulla i sitt sätt, kanske talar man med hög röst, kanske tar man mycket plats i det sociala rummet eftersom man känner sig trygg med det, kanske pratar man om saker som gått bra eller som man lyckats uppnå och känner sig stolt över. En del av de beteendena kan andra uppfatta som lite hotfulla eller skrämmande.
För vad kännetecknar en nära relation? En av de viktigaste ingredienserna, som skiljer en mer ytlig bekantskap ifrån en nära vän, är att man inför den andre vågar visa sig sårbar. ”Självsäker” och ”stark” kan uppfattas som skrämmande då man uppfattar att personen inte har några svagheter eller ”dåliga sidor”. Tror du att det kan vara det som skrämmer? Att våga visa sig sårbar väcker empati och igenkänning. Ja, ”systraskap” om man vill. Det kan upplevas som jobbigt att umgås med någon som är ”perfekt”, som inte har några svagheter.
Jag har som sagt ingen aning om hur det är för dig, men kan det vara något att fundera över? Om du är vacker, välklädd, uppseendeväckande och dessutom trygg och säker i sociala sammanhang kanske det kan uppfattas som nära nog perfektion?
En annan sak jag kommer att tänka på är den där gamla Avundsjukan. Den som blir svår att påverka. Människor är generösa, vänligt sinnade och goda, men också ogina, avundsjuka, rädda att inte duga och, ibland, elaka. Avund är ju något som ofta väcker de mindre generösa sidorna hos oss. Att vara socialt trygg, framgångsrik och därtill fysiskt attraktiv kan väcka både tankar på den egna ofullkomligheten och känslor av missunnsamhet. Vad kan man göra åt det? Inte så mycket dessvärre. Inte mer än att också våga bjuda på sina tillkortakommanden ibland.
Man ska dock absolut inte behöva känna sig mindre stark, behöva prata nedlåtande om sig själv eller på andra sätt ”göra om sig” för att passa andra bättre. Om det är vad som krävs kan det vara bra att försöka hitta andra vänner att omge sig med.
En sak som du kan göra är att fråga andra. Fråga ett par personer som finns i din omgivning, precis som du frågade din man. Kanske finns det någon du känner förtroende för som kan hjälpa dig fundera på om det är något som du kan förändra i ditt bemötande gentemot andra?
Lycka till! Med vänlig hälsning,
