4/15/2010

40-årskris?

Hej. Sitter här vid köksbordet och kollar gula sidorna efter en psykolog. Har funderat länge nu. Men va f-n. Jag har analyserat mig själv. Jag borde inte känna så här. Gift, hus, fru, två härliga barn. Vänner att umgås med. Kort och gott jag har allt!!!

Men ändå så känner jag ångest för snart allt. Att livet springer ifrån mig, föräldrarna börjar bli gamla, barnen är snart stora. Jag känner ingen drivkraft längre. Alla andra verkar så på hugget och kloka och duktiga. Men själv står jag bara i en fabrik och känner en sån oförmåga att förändra mitt liv. Tänker ständigt på hur jag kan ta mig ur detta mörka tänkande.

Detta har pågått till och från i snart två år nu. Men på sommaren kan det nästan försvinna helt. För att sedan ta ny fart på vintern Hjälp, var skall jag börja. Vill känna mer glädje i mitt liv.


Anna Karlstedt svarar:

Så bra att du skriver hit. Du beskriver att du har mått dåligt under en lång period och det är därför klokt att du försöker göra något åt din situation, för så här ska du inte behöva ha det.

40-årskris är en av många etiketter på de grubblerier man kan hamna i när man ser över sitt liv, vad man gjort och inte gjort, vad man hade velat göra och inte minst vad man ska göra över den tid man har kvar här på jorden.

Den här typen av tankar väcker inte sällan en del negativa känslor. Det kan vara rädsla för att bli gammal eller sjuk eller för att dö. Det kan vara frustration eller sorg över saker man har missat i sitt liv som det kan vara för sent för att uppleva, chanser man aldrig tog. Dock är det långt ifrån alltid som den här oron eller nedstämdheten kräver professionellt stöd. Man kan nog påstå att det för många av oss är en del av livet att emellanåt brottas med de här existentiella frågorna. Men självklart finns en risk att man fastnar och utvecklar en mer renodlad depression.

Ett första sätt att skilja på en mer ”frisk” 40-årskris och en depression är att ställa sig följande frågor: - Finns det en utveckling i grubblerierna? Känns det som att en lösning närmar sig eller står jag och stampar i samma leriga grop? - Har jag tillgång till hela mitt känsloregister? Kan jag trots allt känna stark glädje, ilska, engagemang eller är det en ständig jämngrå känsla i bröstet? - Om det finns inslag av skuld - är dessa tankar rimliga? Eller dömer du dig själv hårt och utan möjlighet till försoning/acceptans? Några exempel på grubblerier på temat skuld är ”Jag har slösat bort mitt liv”, ”Jag har försummat min familj” eller ”Jag borde inte känna såhär – jag har det ju så bra”.

Om man kan svara ja på dessa frågor kan man anta att man genomgår en jobbig, krisig period men också ha förhoppningar om ljusning och att man kommer att komma ut på andra sidan, kanske med nya och värdefulla kunskaper om sig själv och livet.

Om svaret är nej är det kanske troligare att man lider av en depression och man bör då självfallet göra en bedömning samt överväga olika behandlingsalternativ.

Du skriver att du övervägt att söka hjälp och jag tycker att det är ett bra initiativ. Även om det du brottas med är allmänmänskliga svårigheter och inget ”galet” eller konstigt så har du känt så här väldigt länge nu och det kan vara på sin plats med en ordentlig depressionsbedömning och ställningstagande till eventuella behandlingsinsatser.

Ett kanske mindre laddat steg än att ringa en psykolog i Gula Sidorna är att du vänder dig till din vårdcentral med dina tankar och frågor. En del (dock på tok för få) vårdcentraler har idag tillgång till psykologisk kompetens.

Lycka till!