Enda singeln i gänget
Jag behöver råd kring hur jag ska hantera en situation som blivit ohållbar för mig. Jag är en kvinna 32 år gammal som har haft svårt att hitta kärleken, någon som jag kan dela mitt liv med. Jag har gett upp nu och ägnar min tid och kraft till att acceptera att jag inte kommer att träffa någon (upprepade försök till att finna någon har ständigt misslyckats).
Detta är dock inte ett bekymmer utan snarare att alla i min omgivning lever i relation, barndomsvänner, syskon och bekanta. Jag har märkt att detta har påverkat mitt sociala liv, jag orkar inte längre umgås med vänner då det är för plågsamt att ständigt påminnas hur ensam jag är och kommer vara. Alla mina vänner tar stora steg i sina liv, gifter sig, skaffar barn, flyttar ihop med sin partner.
Och mitt liv har stått still i årtal (jag har gjort flertal försök till att förändra min tillvaro men inget har hjälpt nu vågar jag inte göra fler då jag inte klarar av att bli sårad mer). Förstå mig rätt jag tycker mycket om mina vänner och unnar dem verkligen all glädje de upplever och de har inte varit annat än stöttande. Så problemet ligger hos mig, jag rent ut sagt skäms för min situation och jag kan föreställa mig vad de tänker' vad är det för fel på henne?' Alltid singeln i gänget. Jag vill ha konkreta tips kring hur man hanterar en sådan här situation?
De känslor jag upplever, avundsjuka och uppgivenhet, är något jag inte kan ta upp med mina vänner. Dessa känslor är de enda jag inte kan tala med någon i min närhet.
Anna Bennich Karlstedt svarar:
Det måste vara så ensamt att bära de där tunga känslorna helt på egen hand. Jag har förståelse för att du tycker de är svåra att dela, att du blir orolig att de skall misstolkas som missunnsamhet gentemot dina vänner. Dina känslor är helt naturliga och har ingenting att göra med att inte unna andra lycka. Men väl önska den lyckan även åt sig själv. Det gör ju alla. Inget konstigt med det.
Det är beklagligt tycker jag att du känner så mycket skam över din livssituation. Varför gör vi det så lätt vi människor? En del får ihop det snabbt, för andra går det trögare, en del får av olika anledningar inte till långa relationer utan behöver hitta andra sätt att leva sina liv på. En del mår dåligt över det i perioder, andra gör det inte. Men skam? Jag önskar att du kunde jobba lite med den känslan. Du är ju långt ifrån ensam heller, vi träffar ju partners och skaffar barn allt senare idag. I de större städerna lever nära nog lika många i singelhushåll än i familjer i tidiga 30-årsåldern. Det blir också vanligare att hitta andra, alternativa sätt att leva än i de traditionella s k ”kärnfamiljerna”.
Jag hör en massa föreställningar och tankar om vad andra tänker om dig. Jag tror inte någon tänker så mycket mer på din situation än du själv. Folk är ofta så upptagna med att hantera sina egna liv, våndor, katastroftankar och tillkortakommanden (ofta bakom stängda dörrar) att de sällan hinner eller orkar med att tänka så mycket på andras. Om du kunde finna lite mer acceptans kring din livssituation, alltså bli lite mer sams med tanken att du lever som du lever, så skulle dina skamkänslor lätta lite.
Du önskar några konkreta tips kring hur du kan hantera din situation. Jag tänker så här: Du behöver vänner. Trots deras och din livssituation så kommer du att må sämre utan dem. Bestäm dig för några som är viktiga för dig. Viktiga med eller utan familj. Fokusera på det som de ger dig i livet och vad du ger dem tillbaka. Försök fokusera mindre på deras livssituation och mer på er gemensamma relation. Ingenting är ju heller konstant här i livet (snart kommer skilsmässorna…).
Ett annat konkret tips kan vara att aktivt söka upp människor som lever mer som du att hitta på saker med. Jag vet ju inte var du bor, som jag varit inne på är det säkert lättare i de större städerna. Där lever ju väldigt många i din ålder som singlar och det finns ett stort utbud av aktiviteter att engagera sig i. I mindre samhällen kan det vara lättare att känna sig annorlunda. Om du bor i ett mindre samhälle, finns det aktiviteter att söka i grannstäder som du kan ta dig till?
Slutligen, om du känner att det är svårt att arbeta på egen hand med till exempel acceptans över din livssituation, eller om skamkänslor och avund tynger dig i för hög grad, så tycker jag att du skall försöka få hjälp av någon professionell person. Du kan kanske börja med att vända dig till din vårdcentral, kanske kan de hänvisa dig till någon. En del arbetsplatser har ju också avtal med företagshälsor där möjlighet finns till några samtal med psykolog eller beteendevetare.
Jag önskar dig lycka till!
Med vänlig hälsning,
