Min dotter väljer sin pappa framför mig
Jag har ett problem som rör min 8-åriga flicka och vår relation. Hon har alltid varit väldigt pappig. Förlossningen och eftervården av mig var lång och jag var jättetrött efter. Så pappan tog hand om henne mycket redan från start. Och så har det fortsatt. Jag har gjort allt som står i min makt för att hon ska ty sig även till mig men det har inte riktigt lyckats.
Hon fick en lillasyster när hon var 2,5 år och med henne är det annorlunda, hon är mer för mig än för sin pappa eftersom han inte haft så mycket tid med andra barnet som med första. För 2 år sedan separerade vi, jag köpte ett hus i samma område för barnens skull, enbart för att de skulle känna sig som hemma.
Jag förstod ju att jag skulle få jobba ännu mer och stenhårt på att få 8-åringen att trivas hos mig och jag har verkligen gjort allt. Nu efter 2 år känns jobbet helt förgäves. Pappan gör ingenting, köper aldrig nya kläder till henne, har det jättestökigt och enligt henne tråkigt hemma och på hennes rum där och han lagar inte mat som hon tycker om etc. MEN ändå väljer hon ALLTID honom före mig! Trots att jag verkligen gör allt för att hon ska trivas hos mig.
Nu har det gått så långt att jag inte orkar försöka mer, jag känner mig helt värdelös som mamma och tycker inte jag ska behöva fjäska för att min 8-åriga flicka ska vilja vara hos mig. Minsta lilla chans hon får sticker hon till pappan, och han gör inget alls för att underlätta i mina försök med dottern. Vi har gemensam vårdnad, halvtid. Hjälp mig med råd.
Ingrid Gråberg svarar:
Utifrån din beskrivning drar jag slutsatsen att pappan var den första personen som er äldsta dotter knöt an till. Helt enkelt på grund av att han var den mest närvarande föräldern i början. Det gav honom ett litet försprång, men som jag har förstått det så har du ända sedan du piggnade till efter förlossningen och eftervården gjort ditt yttersta för att dottern ska knyta an även till dig. Trots dina ansträngningar tycker du inte att du har lyckats.
Hur relationen mellan dig och dottern ser ut får jag ingen tydlig bild av, men det verkar inte råda några tvivel om att hon föredrar att vara tillsammans med sin pappa. Det är i alla fall din upplevelse att det är på det sättet och jag kan ana en viss avundsjuka hos dig på grund av det. Den yngsta dottern tyr sig mer till dig än till sin pappa och det förklarar du med att pappan inte haft möjlighet att ägna lika mycket tid åt henne som till storasystern. Det har säkert en stor betydelse, men behöver inte vara den enda eller ens den viktigaste förklaringen. Även om barn är formbara och påverkas mycket av sin omgivning är det också så att de redan från start är olika och därför till viss del själva kommer att påverka hur samspelet mellan dem och deras anknytningspersoner ser ut.
Man kan inte förvänta sig att barns relationer till närstående vuxna ska se likadana ut. Finns det två närvarande föräldrar är det inte ovanligt att barnet till exempel föredrar att söka tröst hos den ena samtidigt som det föredrar att leka med den andra. De här preferenserna kan också skifta över tid, både beroende på att barnets behov förändras och på att de vuxna, medvetet eller omedvetet, intar olika roller i olika perioder.
Något som är viktigt att påpeka är att det kan vara lätt att mäta och reglera tiden som respektive förälder tillbringar tillsammans med ett barn, medan det är betydligt svårare att mäta och styra känslor. Om jag får gissa (och hoppas) så är det viktigaste för dig inte att det blir millimeterrättvisa med avseende på umgängestiden, utan du önskar att din dotter ska känna att hon VILL vara hos dig, att hon ser fram emot att komma och att hon trivs när hon väl där. Så vad kan du göra för att det ska bli på det viset?
De enda ledtrådar jag har är en kort beskrivning av situationen, men jag tror att det rör sig om viktiga ledtrådar. Pappan verkar inte anstränga sig alls för att behaga dottern, medan du jobbar stenhårt för att hon ska trivas hos dig. Du använder till och med ordet ”fjäska” och det tycker du inte att du ska behöva göra. På den punkten är vi helt överens, men ändå verkar fjäsk vara ett ord som stämmer ganska bra in på ditt agerande. Kan det vara så att ditt barn upplever dina ansträngningar som påträngande och krävande? Upplever hon att med all denna omsorg så kommer också ett krav på motprestationer från hennes sida?
Mitt råd till dig är att fundera över följande: Räcker det för dig att den äldsta dottern trivs hos dig och mår bra generellt eller kommer du inte kunna känna dig nöjd så länge hon tyr sig mer till sin pappa? Om det sistnämnda stämmer riskerar du att hamna i ett läge där du ser din före detta partner som en rival. Är det istället det förstnämnda som gäller för dig och du kanske till och med kan vara glad över att dottern har en så bra relation till sin far, ja då är det bästa du kan göra att njuta av de stunder du har tillsammans med din stora tjej och försöka att inte känna dig kränkt eller bortvald när hon slinker iväg till sin pappa.
Att du skulle vara en värdelös mamma bara för att ett av era två barn oftast föredrar den andra föräldern är en orimlig slutsats. Våga lita på att du är en tillräckligt bra förälder och att du är en viktig person i din dotters liv.
Vänlig hälsning,
