4/26/2010

Jag och min 9-åring bråkar hela tiden

Min 9-åriga dotter är så arg hela tiden , skriker och bråkar om allt och det värsta är att jag kan inte bemöta det utan skriker och gapar tillbaka. Hon är yngst, de två andra är vuxna och bor inte hemma längre.

Hon är glad och trevlig på skolan men alltid när jag är med så spårar det ur. Tillslut börjar hon gråta och säger att allt är hennes fel att hon är dum och ingen tycker om henne och t o m att hon vill dö.

Vi har haft ett turbulent år av oro för vår 19 åring, kan det spela roll? Jag är ju också alltid arg, bl a på min mamma. Sånt spelar också roll men jag kommer inte ur denna onda cirkel. Hjälp oss!


Jenny Klefbom svarar:

Vad jag tycker att du beskriver i ditt brev är en familjesituation där både du och din dotter är fullständigt slutkörda. Hos dig har alla krafter gått åt till oro för ditt äldre barn och till den energi som dåliga relationer till andra människor slukar. Det har inte funnits tillräckligt mycket kvar för att du ska orka vara lugn, trygg och tålmodig mot din lilla flicka. Och hon i sin tur har reagerat på den här bristen genom att på alla upptänkliga sätt söka din bekräftelse och uppmärksamhet. För det är ju så att får vi inte bekräftelse för våra goda sidor, så söker vi den genom att vara besvärliga eller provocerande. Att bli sedd är nämligen livsviktigt för oss människor.

Det som gör situationen ännu sorgligare är att din dotter inte bara vänder sina förtvivlade känslor utåt, mot dig. Hon har också, i likhet med väldigt många flickor, börjat vända dem inåt, mot sig själv. Hon tar på sig både skuld och skam, och talar om sig själv som om hon inte var värd att leva ens en gång. Det här är allvarliga tecken, som du måste ta på största allvar.

Jag tror att ni behöver hjälp på flera sätt. Först och främst är det viktigt att du får stöd och avlastning i den omfattning du behöver för att orka vara en bra förälder. En förälder som inte skriker och gapar utan i stället förmår behålla sitt lugn och sin tillförsikt i jobbiga situationer.

Med stöd menar jag att du behöver få hjälp så att du själv mår bra, och kanske också hjälp med att se vilka mönster det är som råder mellan er, och hur du kan göra för att bryta dem.

Med avlastning menar jag att jag tror att både du och din dotter skulle må bra av att inte alltid gå och nöta på varandra. Finns hennes pappa med i bilden, och skulle han i så fall kunna tänka sig att axla en lite större roll för sin dotter under den här kritiska perioden av hennes liv? Om inte, kanske det finns andra släktingar, eller om kommunen kan ordna en kontaktfamilj för hennes räkning.

En annan bra hjälp kan man få från de familjeterapeuter som finns i många kommuner. De jobbar ofta på så sätt att de kommer hem till en och jobbar med just de situationer som uppstår i vardagen. Du kommer i kontakt med dem genom att ringa till kommunens socialtjänst.

Ytterligare en möjlighet till hjälp finns hos BUP. Vad du än väljer att göra, tycker jag inte att du ska låta situationen fortgå som nu en dag till. Din dotter kommer snart att komma i förpuberteten, och det känns väldigt viktigt att hon och du står på bättre fot med varandra då, än vad ni gör i dagsläget.

Med vänlig hälsning,