Min dotters pappa sitter i fängelse

Jenny Klefbom svarar:

Du skriver att du oroar dig för din dotters psykiska hälsa, men du nämner inte att hon har utvecklat några symtom som tyder på att hon mår dåligt. Det enda du tar upp är att hon någon gång har sagt att hon inte har någon pappa. Jag vet inte hur du tolkar det, men jag ska ge dig några alternativa tolkningsförslag som du kan fundera över.

1. Din dotter är bara 2,5 år, och har troligtvis inte tillgång till ett så bra språk ännu. Inte heller har hennes hjärna nått en utveckling där hon helt och fullt kan förstå att andra kan vara på en annan plats – men samtidigt ”finnas”. När man är 2 år så är någon som är borta veckor i sträck faktiskt borta. Och när man är 2 år så kanske man inte kan förklara så exakt hur man känner kring det faktum att man bara ibland får träffa någon som man tidigare har umgåtts mycket med. Så kanske handlar din dotters uttalande mer om en språklig eller kognitiv omogenhet än om några andra mer djupgående psykologiska mekanismer.

2. Du skriver att du själv inte gärna talar om er situation. Nu brukar tvååringar inte vara så finkänsliga att de alltid respekterar vuxnas behov av integritet och privatliv, men kanske att din dotter ändå har uppfattat att det här inte är något ni brukar tala om tillsammans med andra. Barn är ju skickliga på att ta efter sina föräldrars sätt att vara.

3. Nästan alla helt små barn experimenterar ibland lite med sanningen. Hos en tvååring är detta inte att jämställa med att ljuga, utan snarare får man se det lite som barnets sätt att testa olika hypoteser, för att utforska det egna livet och den egna identiteten.

4. Tvååringar har ett helt annat tidsperspektiv än vuxna. Att ses en gång i veckan under korta besök är verkligen något helt annat än att leva tillsammans, och det kanske är lätt att glömma bort, eller ens ha en uppfattning, om när man sist sågs. Så även om man minns att man har en pappa, så kanske det ter sig som en evighet sen man träffade denna pappa.

Det finns säkert en mängd andra möjliga förklaringar bakom din dotters uttalande som du kan fundera vidare kring, men min poäng med att ta upp dessa är att du ska börja fundera i lite mindre problemfokuserade termer kring ditt väldigt lilla barns uttalanden.

En annan sak du tar upp är att du känner dig som en otillräcklig mamma. Du skriver ingenting i ditt mail som skulle antyda att du var det, för du kan väl inte mena att det är ditt ansvar att din flickas pappa sitter i fängelse? Det måste han väl bära ansvaret för själv, tänker jag.

Det du kan göra för din dotter nu är att vara en bra förälder för henne, helt bortsett ifrån var pappan är någonstans. Barn som växer upp med en förälder som förmår att ge omsorg och stabilitet har samma förutsättningar att utvecklas och må bra som barn med två hemmavarande föräldrar.

Självklart är det också fint att du underlättar för din dotter att träffa sin pappa så mycket som möjligt, så att de inte tappar kontakten.

Jag skulle också rekommendera dig att fundera mer över hur ert liv kommer att se ut efter att pappan har avtjänat sitt straff. Det är nämligen ett större problem för ett barn att leva tillsammans med en förälder som är aktivt kriminell, med allt vad det för med sig, än att leva med en förälder som sitter i fängelse. Om det finns någon risk för att pappan kommer att ha en kriminell livsstil då han blir fri skulle jag därför råda dig att noggrant överväga om ni ska fortsätta ert liv tillsammans.

Vänlig hälsning,