3/8/2013

Tappar greppet om min 15-åring

Hur gör jag för att nå fram till sonen? Han skolkar, har tagit pengar från min plånbok, han ljuger, han röker, ja listan kan tyvärr göras lång. Men hur når jag fram till honom, han vill inte prata om det som jag upplever som problem - att han inte gör läxor, inte arbetar i skolan. Har försökt prata framtid med honom att det är svårt att få jobb etc om inte gymnasiebetygen är godkända.

Jag är så orolig och förtvivlad. Försöker göra allvar av mina hot som att ta ifrån honom mobilen när han inte kommer i tid till skolan.

Min fråga är egentligen hur når jag honom? Vädjan, min oro eller bestraffningar verkar inte ge något resultat.


Ingrid Gråberg svarar:

Under tonåren är det väldigt vanligt att man testar gränser och provar på nya saker. Många drar sitt första halsbloss och upplever sin första fylla eller drogrus innan myndighetsdagen, och en relativt stor andel av 15-åringarna har skolkat eller snattat vid något tillfälle.

För några leder de här beteendena till att de fastnar i missbruk och/eller ett kriminellt leverne, men för majoriteten av ungdomarna handlar det om enstaka händelser och en avgränsad period i livet.

Som vuxen bör man dock alltid reagera - till och med när det finns goda skäl att utgå ifrån att det just rör sig om ett övergående beteende och det egentligen inte finns någon anledning att känna sig orolig. För även om man med hjälp av statistik kan peka ut riskgrupper så kan man aldrig med säkerhet veta hur en enskild individs framtid kommer att bli. Och trots att föräldrarollen förändras i takt med att barnen blir äldre så har man faktiskt fortfarande stora möjligheter att påverka sina tonåringar, och därmed deras framtid.

Av ditt brev att döma har du hamnat i en situation där du känner dig maktlös som förälder och inte vet hur du ska kunna påverka din son. Det låter dessvärre också som att din oro är befogad. Du tar upp flera saker, som var för sig kanske inte är så alarmerande, men som sammantaget blir en tydlig varningssignal.

Dessutom antyder du att skolket, stölderna ur din plånbok, ljugandet och rökningen inte är de enda sakerna som bekymrar dig. Och det verkar handla om mer än enstaka ”prova-på-tillfällen”. Nu behöver det inte betyda att din son kommer att fastna i ett mönster av normbrytande beteenden, men det finns all anledning att försöka hjälpa honom att bryta mönstret så fort som möjligt. Det är också något som du önskar att du kunde hjälpa honom med och du undrar hur du ska nå honom. Tyvärr är det väldigt svårt att ge några konkreta råd utan att veta mer om hur er relation ser ut i övrigt och hur den sett ut tidigare.

Några spontana tankar, eller rättare sagt frågor, dyker upp i mitt huvud när jag läser din korta berättelse. Du skriver att sonen inte vill prata om det som du upplever som problem. Vill han överhuvudtaget prata om sitt liv? Har du koll på vilka han umgås med, vilka aktiviteter han ägnar sig åt och i vilka miljöer han brukar vistas? Är det möjligt för dig att få en bra inblick i hans liv och tankar? Eller uppfattar han allt visat intresse som ett ifrågasättande?

Att du försöker göra allvar av dina hot, innebär det att du hittills inte förmått dig att gå från ord till handling eller har din son hindrat dig från att ta mobilen ifrån honom? Här törs jag inflika ett litet råd, eftersom tomma hot är något man alltid bör undvika. Det kan vara befogat att se till att oönskade beteenden får konsekvenser av något slag, men då bör man fundera ut något som man vet att man kan genomdriva. När man vill förändra ett beteende bör man alltid i första hand jobba med positiv förstärkning, det vill säga uppmärksamma, uppmuntra och belöna det önskvärda beteendet. Samtidigt bör man inte ignorera allvarliga, normbrytande och/eller skadliga beteenden.

Med tanke på den ganska allvarliga bild som jag får av er situation, och att du verkar ensam i detta, så bör du utan tvekan se till att du får hjälp. Kanske finns det någon i ert sociala nätverk som kan stötta dig och/eller någon som kan få din son att lyssna.

Om du inte redan har ett nära samarbete med skolan är det hög tid att inleda ett sådant nu. Ta också kontakt med socialtjänsten och hör efter vilka insatser de kan erbjuda. Vänta inte med att ta hjälp utifrån. Det är alltid mycket bättre att kunna jobba förebyggande, än att behöva gå in med akuta insatser.

Samarbeten är också bra. Förutom skolan och socialtjänsten är det suveränt att kunna samarbeta med andra föräldrar, exempelvis kan man utarbeta gemensamma regler och utbyta information så att man minskar risken att bli lurad.

Vänlig hälsning,