3/1/2013

Har BVC rätt i att vi ska avvakta?

Jag har en son som är 22 månader. Han är en glad och väldigt lugn kille. Blyg och lite busig ibland.

Både jag och min man är oroliga för honom. Oron startade egentligen vid förlossningen, som var dramatisk och väldigt jobbig. Jag akutsnittades och hamnade på intensiven pga av preklampsi.

Han är sen i utvecklingen i alla stadier. Vi upplever att han förstår väldigt lite av vad vi säger till honom. Han pekar inte. Han lyssnar dåligt till sitt namn. Han ger oss väldigt lite bekräftelse och speglar och härmar sällan. Vi tycker vi har god ögonkontakt med honom för det mesta även om vi upplever att han ibland är svår att "bryta" ex leker med något och vi ropar. Han hämar ord men vi tycker det är svårt att avgöra om han verkligen förstår dem. Han glömmer dem efter ett tag. Det är inte att vi inte ser utveckling, bara att det går inte snabbt.

Han har ett beteende som är återkommande då han lägger sig på golvet och kör fram och tillbaka med en fjärkontroll.

Vi upplever honom långt ifrån jämnåriga och har inte alls kunnat se att han följer de milstolpar inom åldern som refereras till som beskrivs i barns utveckling. Vi har uppmärksammat läkare, BVC och vi upplever att alla bara säger att vi ska vänta. Att det är inom "normalt"

Vi själva önskar logoped och barnpsykologkontakt omgående. Vad tycker ni?


Ingrid Gråberg svarar:

Ni är långt ifrån de enda föräldrarna som känt er oroliga för ert barns utveckling och fått rådet att ni ska vänta och se tiden an. Det här beror till att börja med på att det finns en stor variation inom det som man kan referera till som ”normalspannet” vad gäller utvecklingstakten av olika förmågor, såsom motorik och tal. Även längd- och viktkurvor kan se ganska olika ut och ändå anses ligga inom det normala, liksom tidpunkten för när mjölktänderna behagar komma fram och när de ersätts av de permanenta tänderna, för att bara nämna några exempel.

Dessutom är det så att små barn som inom ett eller flera områden kan anses befinna sig utanför normalspannet, i en del fall kommer ikapp sina jämnåriga så småningom. Med andra ord är det inte alltid så lätt att avgöra om det bara handlar om att barnet behöver mer tid på sig för att utvecklas eller om avvikelserna från genomsnittet är indikationer på att barnet har någon form av funktionsnedsättning. Min grundinställning är att man alltid måste ta föräldrars oro på allvar. Det betyder inte att oron nödvändigtvis är befogad, men den bör ändå tas på allvar.

Vi har alla olika lätt för att oroa oss och jag vet ingenting om era grundläggande personlighetsdrag, men jag vet att ni varit med om en dramatisk förlossning och du skriver att er oro började redan då. Förmodligen har upplevelserna under förlossningen gjort er extra observanta på allt som kan tyda på någon form av avvikelse. Å ena sidan kan det innebära att ni tenderar att göra en höna av en fjäder och oroar er för allt möjligt utan anledning. Å andra sidan kan det innebära att ni är mer observanta än genomsnittet och därmed upptäcker tidiga tecken på avvikelser som faktiskt bör tas på allvar.

Nu är er son inte ens två år och när det gäller så små barn krävs det ganska så påtagliga avvikelser för att man ska börja tänka i andra termer än sen utveckling. Oddsen är med andra ord höga för att BVC och övriga har rätt i att det inte finns någon anledning till oro i nuläget.

Nu har ni svårt att släppa era funderingar kring den, som ni uppfattar det, långsamma utvecklingen hos er son och det bör man inte lättvindigt avfärda med att det är normalt. Även om det inte finns någon grund för att skicka er vidare till en logoped, barnpsykolog eller någon annan specialist är det rimligt att ge er en något mer utförlig förklaring till varför det för närvarande inte finns någon orsak att gå vidare.

Det ni kan göra är att fråga på BVC om det finns några riktlinjer för när man bör låta barnet träffa en specialist. Blir ni inte lugnade av svaret kanske ni kan be att få prata med exempelvis en logoped eller barnpsykolog för att kunna resonera lite om utvecklingsförseningar kontra funktionsnedsättningar. Kunde ni sedan få lite råd om hur man som förälder kan stimulera och träna sitt barn när det gäller kommunikation till exempel, så kanske det skulle ha en lugnande effekt.

Motsatsen är förstås också möjlig, det vill säga att ni fokuserar än mer på att jämföra er son med andra och inte alls förmår att njuta av föräldraskapet. Känner ni att oron tar allt för mycket tid och energi tycker jag att ni ska kräva att få träffa en psykolog för att få hjälp att hantera er oro. Det spelar ingen roll om oron skulle visa sig vara helt onödigt. Här och nu kan den utgöra ett lidande och ett hinder för er att knyta an till er son på ett optimalt sätt. Vänlig hälsning,